Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

peratur, så stor äfven olikheten vid särskilta tillfällen synes vara. Fordom trodde man, att en sådan öfverensstämmelse egde rum endast vid tempererade latitudsgrader, under det att jordskorpans medeltemperatur i heta zonen vore lägre, men i den kalla zonen högre, än lufttemperaturen. Skälen för denna åsigt hemtade man från källorna — men dessa skäl hafva förlorat sin bevisningskraft, sedan man vet, att källornas temperatur beror af djupet, hvarifrån de komma. Derföre anses det för närvarande såsom afgjordt, att luftoch jordtemperaturen ömsesidigt bestämma hvarandra på sådant sätt, att deras årliga medelvärden sammanfalla.. Ett direkt bestämmande af luftens medeltemperatur, sådant förf. uppgifver, är visserligen utomordentligt mödosamt och besvärligt, och derföre har man äfven varit betinkt på andra lättare metoder. Humboldt fistade uppmärksamheten derpå, att summan at maximum och minimum för hvarje dag, dividerad med 2, kommer ganska nära dagens verkliga medeltemperatur. Med tillhjelp af en god termometrograf kan man således endast genom en observation dagligen komma sanningen tillräckligt nära. Noggranna observationer hafva ådagalagt, att ju djupare man nedtränger i jordytan, desto mindre blifver skilnaden mellan årets högsta och lägsta värmegrad — vid 36 fots djup fann Bischof endast 0?,s 5 skilnad mellan årets varmaste och kallaste dagar, under det att sommarens maximum här inträffade ej förr än i Januari och vinterns minimum i Juli. — Enligt beräkningar af Quetelet efter observationer, anstälda i Edinburgh, Upsala, Zirich, Strassburg och Paris, befunnos de årliga temperaturoscillationerna vid 69 par. fots djup endast uppgå till 0,v0os grader. För att erhålla en orts medellufttemperatur behöfver man således endast en gång om dagen observera en termometer på 3—4 fots djup, ty redan på detta ringa djup försvinna de dagliga osecillationerna. Jay det är till och med tillräckligt att anställa b!ott en observation i veckan, för att sedan af årets 32 observationer erhålla ett medelvärde för en orts temperatur; naturligtvis blifver regsultatet noggrannare, ju flera år man fortfar med dessa observationer. Sid. 29. Wermland, Dalsland, Nerike och Westergötland sluttav — säger förf. — åt Wenern, hvaraf man finner, att man på hvarje punkt i dessa landskaper står högre än Wenerns yta, och ungefär så mycket högre, som man i samma riktning är aflägsnad från dess strand. Vi bekänna, att detta uttryck förekommer oss mycket mörkt. Efter ordalydelsen skulle man då 1000 alnar från Wenerns strand stå 1000 alnar öfver sjöns yta; men detta kan icke vara förf:s mening. Är meningen den, att man står högre, ju mera man aflägsnar sig från Wenerns strand, så gäller ej heller detta om hvarje punkt i ett kustland med omvexlande höjder och dalar. Sid. 36. Sandåsarne. Det är bekant att flera olika förklaringssätt öfver Sverges sandåsar blifvit framstälda af så väl svenska som utländska geologer; men ännu torde vidsträckta och noggranna undersökningar behöfvas, innan man kan säga sig hafva vunnit full klarhet öfver deras beskaffenhet och uppkomst. Sefström och Berzelius ansågo att de bildats genom en stark flod från norr till söder — den så kallade Rullstensfloden — som äfven skulle hafva frambragt rullstenshoparne och refflorna i bergen. Geologen Murchison slöt sig i det närmaste till Sefströms åsigt och ansåg denna häftiga flod förorsakats af landets plötsliga upplyftning, hvarigenom vattnet skulle hafva fått en bestämd riktning. Hisinger och Lyell.antogo deremot, att sandåsarne vore urgamla bankar, som afsatt sig på bottnen af Östersjön i linier, hvilka gingo parallelt med de gamla kusterna. De skulle då hafva bildats under kustströmmars inflytande. Denna åsigt är äfven i hufvudsaken författarens, ehuru han anser kusterna, der dessa sandbankar uppkommit, hafva bildat ett sund, som förr förenade Nordsjön och Östersjön, samt antager ebb och flod i detta sund hafva varit orsaken till en vattnets rörelse i öster och vester, som åstadkommit sandreflarnes bildning. Det är, såsom vi nämt, ej lätt att säga, hvilken af dessa olika åsigter kommer sanningen närmast; men af de undersökningar, som på senare år blifvit gjorda angående dessa ämnen, synes man med skäl kunna draga följande slutsatser: 1:o Sandåsarnes bildningsperiod synes infalla mellan rullstensfloden och den s. k. isperioden, under hvilken senare sandåsarne till en del blifvit bildade, ty del erratiska blocken (flyttblocken) ligga i stor mängd spridda på ytan af sandåsarne. 2:0o Vattnets rörelse såväl under den s. k. rullstensfloden som äfven under åsarnes bildning utvisar bestämdt en riktning från norr till söder, åtminstone i mellersta Sverge, dels. emedan rullstenarne synas i anseende till sin mineralogiska sammansättning förskrifva sig från i norr belägna orter, och dels emedan deras längdaxel oftast ligger i norr och söder. Om vattnet, såsom författaren antager, svallat i öster och vester efter stränder, som lupo i samma riktning, kunna vi ej förstå annat, än tt dessa sandbankar skulle bildat sig parallelt med stränderna, således med östlig och vestlig hufvudriktning. 3:o Dessa åsar kunde icke uppstå under inflytande af någon stark vattenflod, ty då hade deras inre sammansättning. icke utvisat en så regelbunden lågring, som nu fallet är. Vi anse oss äfven här böra anföra, att den utmärkte geologen professor C. Vogt anser nela föreställningen om em rullstensflod hvila på falska grunder. Enligt nyare undersökningar utgå, säger Han, dessa åsar (Vogt kallar dem Oesars) samt bergens refflor halt: