Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

sea som bar Dick, så skär jag halsen af 18. Detta var tillräckligt. Betagen af förskräckelse sökte den stackars lille fången äfven att qväfva sina snyftningar. Antingen det nu var den kalla luften som blåste Sam i ansigtet, eller om han kände någon ryckning på filten, nog af, gossen vaknade, Han räckte ut armen och letade sin kamrat. Hvar är du, Dick? sade han, Då han ej fick något svar, sprang han upp; lyckligtvis var han klädd i sin brokiga drägt, som han varit alltför trött att taga af sig. Hvem rörde vid tältet? ropade han. Han träffades 1 ögonblicket af en misstanke. Han lyfte upp tältduken just i lagom tid för att se två karlar, hvilka skyndsamt aflägsnade sig och släpade Dick med sig. Ehuru Sam ej för öfrigt var storvext, hade han ett modigt hjerta och var Dick mycket tillgifven, och således, efter att två gånger hafva på Gog, som endast svarade honom med en ljudelig snarkning, kröp han ut ur tältet, fast besluten att icke lemna sin vän ur sigte. — Det var ingen lätt sak ban åtagit sig och icke utan faror, ty karlarne, som fruktade förföljelse, vände sig emellanåt om för att förvissa sig att allt var lugnt; lindansaren kastade sig då ned och kröp framåt som en hund, på händerna och knäna, eller ock låg han alldeles stilla på marken, tills de åter började fd På detta sätt fortfor han att följa dem genom flera smala gator och gränder — alla öde vid denna sena timma på natten, till dess de gingo in i ett mörkt och förfallet hus vid Spinningfield. Den stackars gossen smög sig fram till dörren efter dem och lyssnade; men han hörde intet skrik, 7 5 5C