Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

gemål, istället för att stå der i fri och majedöfvade samvetet. och hela vägen igenom skall under förnedringen framlysa denna heroiska natur, som, för att icke synas sig sjelf svag uti den hårda hampen mot samvetet, ständigt begår nya brott och som, uti allt hvad han säger, gör och företager sig, bör låta åskådaren ana den rysligt storartade strid, som utkämpas i hans inre. Macbeth får icke framstå såsom en torr och kall personlighet. som blott i vissa ögonblick jagar upp sig till en viss ihålig pathos; han är en glödande fantasirik natur. hvars egna inre föreställningar antaga lif och yttre gestalt, och om än hans tal i främmande personers närvaro bär prägel af tvång och väl öfverlagda fraser, så måste det åter, då han är ensam med sig sjelf eller med sin gemål, förlora hvarje spår af fraseologi, brusa fram med otämd vulkanisk kraft, och återge en naturlig spegelbild af de andar, som i honom utkämpa en förfärlig strid. Det skall i dessa momenter vara någonting febervildt och söderslitet, men dock alltid tragiskt storartadt. Genom det sätt. hvarpå hr Almlöf deklamerar dessa utbrott af Macbeth, bli de oftast ingenting annat än effektlösa fraser, och de djupa reflexioner, de fina häntydningar, fulla af den bittraste sjelfironi, som skalden lagt i Macbeths mun, gå härigenom till största delen förlorade, liksom i allmänhet den rikedom och det djup i detaljer, som stycket företer, icke blir märkbar eller rätt senteras till följd dels af den ringa begrundning, som man i allmänhet synes ha egnat åt innehållet, dels genom den mer eller mindre falska och uppstyltade deklamationen. Äfven fru Hedin saknar den tragiska kraft, som fordras för att fylla lady Macbeths parti. Härmed är det icke sagdt, att hon icke förer sig med smak och värdighet och att icke hennes spel i vissa punkter kan kallas ganska förtjenstfullt. Men hon räcker icke till för det hero skt manliga, som ligger i lady Macbeths väsende, hon kan icke uttrycka det passionerade: hos denna qvinna, hvilket icke spelar på ytan, utan som i hennes inre koncentrerat sig kring en enda känsla, den att hennes man bör vinna ära och det vidsträcktaste utrymme för sin handlingskraft, ett mål, som i hennes ögon är så stort, så skönt, att det utan. all hennes tvekan rättfärdigar alla medel. Hela hennes väsen går upp uti denna tanke och hon tillbakavisar med förakt hvarje betänklighet. Det är icke genom lifliga grimaser och gester man kan återge kraften och elden hos denna qvinna, ty den måste välla fram i ett visst inponerande lugn och säkerhet, sådan som den fullkomliga öfvertygelsen utan hvarje bismak af skepticism inger. En lady Macbeth är onekligen en svår knut att lösa för en skådespelerska.. Hon tyekes jernhård, gjuten af heroernas metall; endast då och då framskymtar det, att äfven hon kan beröras af rent menskliga känslor. Med större lugn och sjelfbeherrskning än sin gemål, kan hon dölja sitt själstillstånd, och först då det klart visar sig för henne, att det mål, för hvars ernående hon varit färdig att offra allt, drager sig undan, äfven då det tyckes ernådt; att hennes stätisk storhet, är slafbunden vid brottet och utan ro ryckes från det ena dådet till det andra, först då börjar äfven hon duka under i den inre kampen. Hennes grämelse, med gigantisk sjelfbeherrskning dold för hvarje speJande öga, gräfver sig så mycket djupare in och de osammanhängande, men förfärliga ord, bon i nattens stillhet på sina sömnvandringar uttalar, låta ana den förfärliga kamp, som rasar i hennes inre och huru äfven hon måste falla till föga för den inre domen. Tiden medgifver oss icke i dag mer än att göra dessa mera allmänna anmärkningar, men vi skola med det första återkomma till några iakttagelser och anmärkningar i afseende på specialiteter. Vi kunna dock ej underlåta, attredan nu erinra derom, att det sätt, hvarpå hexorna nu uppträda, står i strid med styckets idd. De äro, såsom vi redan antydt, att betrakta såsom ett förkroppsligande på en gång af Macbeths egna tankar och önskningar samt af den frestelse, som låg i de yttre törhållandena; de böra derföre icke vara några fula, gemena Blockbergskäringar, utan hemska gestalter med ett visst Sibylleartadt uttryck, bärande en fantastisk men icke löjlig prägel; om det onda — har man med rätta anmärkt — icke företedde ett visst, om äfven hemskt behag, så vore det aldrig tilltalande. bideskobstttindsäniktse kn LITTERATUR. Inledning till Sverges Fysiska Geografi, af C. A. Agardh. Man läser alltid med nöje allt hvad som flyter ur biskop Agardhs penna, dels för det pikanta i sjelfva stilen, dels för hans originella id6er, ty oaktadt sjelfva uppränningen af hans tankeväfnad ofta är lånad af andra, kan man dock vara säker, att den frejdade författaren till denna väfnads fullbordande använder så många mönster af egen uppfinning, att det hela slutligen blifver något ganska originelt. Äfven den ofvannätmda lilla boken hafva vi med särdeles intresse genomläst, och dervid blifvit bestyrkta i denna åsigt. Det är isynnerhet författarens geologiska resonnemanger, som förekommit oss särdeles märkliga, och som derföre äfven föranledt oss till följande små anmärkningar. Sid. 15. Förf. talar här om svårigheten att bestämmn ett ställes medeltemperatur och att dertill fordras 15 å 20 års observationer 3 eller 4 gånger hvarje dag. Härvid få vi anmärka: medeltemperaturen för det luftlager, som närmast berör jorden, öfverensstämmer i allmänhet med de öfre jordlagrens medeltemARNDT ETRO NEAR NT RARE CR BOT