Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

Då allt var alldeles stilla, upplyftades ett hörn af tältduken och ett vildt, zigenarlikt ansigte tittade in. Allt rätt hviskade han till en kamrat, som höll vakt utanför; hvilken är det? Den mörke,, var svaret. Bofven lade sin hand på vår hjeltes mun, för att hindra honom från att skrika, och drog fram honom ur tältet. Bill Spuggins, den man som tagit plånboken, var, liksom de flesta menniskor som lefva af rof, icke ensam derom; han hade kamrater i brottet, och de beslöto att, om möjligt, rädda sin medbrottsling från straffet för den stöld, hvarmed han så oförmodadt blifvit ertappad. Det förnämsta vittnet emot honom var Dick; om endast han kunde rödjas ur vägen, kunde det vara något hopp om hans frikännande; hvarom icke, var hans öfverbevisning säker. Detta var skälet, hvarföre de båda karlarne beslöto att föra bort gossen. De hade ingen bestämd afsigt att skada honom, så vida det ej var nödvändigt för kamratens säkerhet, ty Dicks lif var helt och hållet underordnadt detta syftemål. . : Efter Bill Spuggins tillfångatagande hade de stannat Jon väntat tills marknaden upphört och sedan smugit sig fram till tältet och lyckats 1 sin onda afsigt. Deras syfte var att föra sin fånge till ett illa beryktadt värdshus, tillhåll för tjufvar och dåligt folk i trakten af Woodstreet. Värden, en återkommen deporterad, visste de sig kunna lita på. Det fanns många medel att hålla gossen gömd der, och skulle det värsta inträffa och polisen blifva alltför besyärlig, så nu det lätt att göra sig af med honom utan ara, n Öm du skriker en enda gång,, sade bof