Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

USEL IOT INOIVIGeEN DetceRklade Rans bannad, al bos Shakespeare alltid -förvandladt till den edliga verldsordningens lag, som ligger i aenniskans eget sihme och medvetande, så att hon sjelf i grunden är sin egen lyckas och olyckas smed, och skördar Hvad hon utsått. Men i ingen af de shakespeareska tragedierna erhålla vi en så klar och slående bild af den strängarättvisa, genom hvilken den högre verldsordningen gör sig gällande emot individernas afsteg och förirringar, som just uti Macbeth. På ett mera gripande sätt, än i någon tragedi som vi känna, framstår här i sin fulla kraft den kristliga satsen, att man måste framför allt annat bevara sitt hjerta, ty derutaf går lifveto; att ära och herrlighet, som köpas med förlusten af godt medvetande, äro ett intet; att i vårt eget hjerta ligger nyckeln till framtiden, och att liksom handlingen utvecklar sig ur viljan, så uppväxa omedelbart ur handlingen skulden och straffet. Vi finna i Macbeth en karaktersutveckling af omätligt djup. Hufvudpersonligheterna hos Shakespeare äro inga allmänt hållna karakterstyper, utan verkliga. sjelfständiga individualiteter, naturtroget och psykologiskt riktigt tecknade karakterer. I Macbeth äro de båda hufvudpersonerna tecknade på en gång i den största stil och tillika med den finaste karakteristik i detaljerna. Det är på dem hela intresset hvilar; det är ur deras hjertan handlingen utvecklar sig, och det är åter i dessa samma hjertan som handlingen på ett fruktansvärdt sätt återspeglar sig. Vid sidan af dessa hufvudgestalter ser man representanter af svagheten, oförsigtigheten och passiviteten, som äfven bära sin dom till syns. Konung Duncans energilösa mildhet leder till hans undergång; de skottska ädlingarnes sorglösa eftergifvenhet, medelst hvilken de hylla Macbeth, oaktadt sin aning om hans brott, låter snart tyrannens hand tungt drabba dem sjelfva, tills slutligen det visar sig, huru det onda måste mot sin vilja arbeta för den högre och förnuftiga verldsordningen och huru sjelfva Macbeths grymhet, en följd af det onda medvetandet, utgör det nödvändiga medlet att återuppväcka folkets sjelfskänsla. Det är emellertid, som sagdt, uti Macbeth och hans oemål som hela intresset hvilar, det är ur deras hjertan som handlingen utspinner sig, det är hos dem följderna deraf uppenbaras, och det är i deras personer man skådar den dom, som den samvetslösa handlingen bär i sig. Hexorna, som egga Macbeth till att sträcka sin hand efter kronan, äro inga mörka ödesmakter, som drifva honom till förderfvet mot hans vilja; de äro i det hela endast ett förkroppsligande af den yttre frestelsen, Macbeths egna halfslumrande tankar, som genom de yttre lockande omständigheterna bli väckta ill medvetande, och de öfriga fantasmagorierna, som förekomma, utgöra endast ett sinnebildligt uttryck för den psykologiska inre kampen mellan samvete och passion. Att dessa båda roller fordra, för att i nåzon mån tillfredsställande kunna återgifvas, cke blott en hög grad af konstnärligt förstånd och psykologisk skarpblick, utan äfven n stor fond af energisk känsla, af vulkaniskt rambrytande kraft, är lätt att inse, äfvensom tt man nästan torde göra rättast i att icke öra vid Macbeth, der dessa reqvisita icke äro utt tillgå. Goethe säger någonstädes, att det ir en den renaste konstnjutning att höra ett Shakespeariskt stycke med slutna ögon, emelan alla brister i framställningen då bortfalla; nen detta förutsätter då en enkel och god ecitation af stycket eller en deklamation, som rore natursann på samma gång den hölle sig nom gränserna för en tragiskt ädel stil; men n dylik deklamation är någonting mera än vad man kan vänta på vår Kongl. teater, ler just deklamationen hör till de allrasvaraste punkterna, och lider af ett manår, som nan först så småningom och efterhand kan ioppas skola ge vika för de inom alla kontens arter alltmera stegrade anspråken på efvande natursanning. Vi hoppas att det icke kan anses innebära lågot misskännande af hr Almlöfs utmärkta alang i allmänhet eller den verkliga artistiska örmåga han i andra tragiska roller utvecklat, m man uppriktigt uttalar den tanken, att han åsom Macbeth allsicke är på sin plats, och tt denna sorgespelets hufvudfigur icke får en rägel af lefvande individualitet, icke framtår i sin rätta karakter och erhåller sin fulla elysning genom det sätt, hvarpå hr Almlöf tergifver och kan återgifva denna roll. Shakespeares Macbeth är en ursprungligen del, en alltigenom äfven i sitt förderf och all storartad och heroisk gestalt; såsom en ullständig motsats till Hamlet, är han en andlingens man, som just genom medvetanlet af stark och öfverlägsen handlingskraft örledes att sätta sin egen yttre storhet och in viljas frihet öfver rätt och heder, hvarvid le yttre omständigheterna lockande komma jälens inre drift till hjelp. Han är den rämste i kraft och bedrifter, den andre i värlighet; Duncan är alltför svag, för att passa ör en upprörd tid och ett oroligt folk; geom blodig handling söker Macbeth herrskar. nakten och vill sedermera genom andra bloiga dåd döfva samvetets röst, men blir uner denna fortsatta förfärliga kamp mot sitt get medvetande alltmera förtärd och måste lutligen duka under. : Macbeth får sålunda icke förefalla kall och ornerad; det dämoniskt storartade uti hans atur måste framlysa, eljest blir han blott: sel och vederstygglig. Hans betänkligheter: SEE TA SE SEN Oe