Aftonbladet – 5 februari 1858, sida 3

ien dugtig, follyvuxen bonddräing och en gosse om sexton år — höllo lätt jemna steg med deras långsamma, ojemna traf. För att kunna följande dag uppnå Tinosct beslöto vi att påskynda vär färd, så att vi redan samma alton skulle vara vid Riukanfors. Värt nattqvarter ämnade vi taga i Dälsby, halfvägs mellan Mael och fallet, hos den gamle bonden Ole Torgensen, men hunno icke dit förrän klockan fem, just då solen redan började sänka sig ned mot Gaustafjellet. På en grösbevuxen sluttning, omgifven af småskog, ofvanför Dils illa, vackra kyrka, funno vi Oles gaard?. Der var ingen hemma, utom dottern i huse en blomstrande, tjugoårig ficka, hvars nätta gt och behagliga, vänliga sätt, efter de asliga qvinnoexeraplar vi sett i Hallingdalen. med deras hängande, säcklika kläder, så förtjusat oss, att om vi hade varit yngre, mera eldfingda och mindre erfarna i sådana sake jag icke vill svara för följderna. Hon förde oss in i gästbyggningen, som var sjelfva snyggheten och trefnaden, satte framför oss en butelj bäjerskt öl och lofvade att hafva aftonmåltiden färdig vid vår återkomst. Ännu hade vi tio mil till. Riukanfors och öljaktligen var ingen tid att förlora. Dalen sammandrog sig nu, inklämmande Maanclfycn mellan de omgifvande bergen, genom hvilka den, under loppet af oräkneliga tidehvarf, hade gräft sig en djup fåra alldeles rakt in i bergets innersta — Det starka, beständiga bruset af dess oroliga vatten hördes öfverallt — och var det enda ljudet i dalpasset utom bräkandet af getterna, som klättrade bland betesplatserna ofvanför oss. Bergväggarne å ömse sidor voro nu så höga och branta, att bottnen at dalen låg helt och hållet i skuggan och. då man såg sig tillbaka, dess öfriga delar blott dunkelt skönjdes genom en purpurröd dimma. Endast Gaustafjellets spets, hvilket från denna punkt syntes som en hel och fullkomlig pyramid, femtonhundra fot i lodrät höjd öfver den. bergplan, hvarifrån det uppsteg, glänste med ctt rikt gyllene skimmer i den nedgående solen. Dalen var nu endast ett uppstigande bergspass, utmed hvars sidor vår väg gick älltmera uppföre. Framför oss utsträckte sig en sluttande afsats af berget med plats för några hyddor och filt, men allt öfrigt var endast nakna klippan och ruggig barrskog. Från en af de kojor vi passerade framkrälade på händer och knän en vanskaplig, förstörd menniskogestalt för att tigga af oss. Detvar en sextonårig yngling hemsökt med en annan. knappast mindre fasaväckande form af spetelska. I detta fall, i stället för vederstyggliga svullnader och svampaktiga utväxter, för torka Jlemmarne småningom och falla styckevis bort vid lederna. Väl må de olyck offren för begge dessa former af hopplös dande förbanna den stund deras lif först tändes. Jag vet intet mera förfärligt exempel på denna hemsökelse af föräldrarnes synder inpå barnen, hvilken nästan alltid åtfölja dryckenskap och utsväfningar. Då vi uppnådde den lilla byn på afsatsen af berget, lekte solens sista strålar på topparne ofvanför. Sedan vi lemnade Tindsjön, hade vi stigit ungefär två tusen fot uppföre, och den skumma dalen gapade djupt nedanför oss. och, liksom den hade ledt nedåt i cn lägre verid, var dess osynlig — Flera hundrade fot nedanför kanten af den lilla, vilda platform, på hvilken vi stodo, brusade Maanelfven med väldigt dån, fram i on klyfta, hvars botten solen ännu aldrig har skådat, Bortom denna var stigen otillgänglig för tar; vi gingo således celler klättrade på händer och fötter utmed sidan af den svindlande branten. hvarest på många ställen ctt enda falskt steg skulle hafva sändt oss till randen af aforun der, hvilkas mysterier vi hade ingen lust att utforska. Sedan vi på detta sätt framskridit nära två mil alltjemt i tvärbrant stigande, förrådde ett ihåligt återsken och en skymt at bottenlösa bråddjup rätt. framför oss forsens närhet. På en gång syntes tläckar at dystert mörker genom öppningarne af den lilla björkskog, hvarigenom vi gingo, och vi kommo plötsligen på brädden af det ofantliga svalg, i hvilket floden nedstörtar. Vi stodo framför Riukanfallet — detta underverk at skimrande, glänsande skum, denna syn aföfverjordisk skönhet, infattad i en ram af mörer och fasa, passande för afgrundens gap Pramför oss, så högt emot himmelen, att dut atestängde aftonrodnaden, reste sig det öfversta af dalen — ytan af Hardangers taffelland — på hvilken, blott ett litet stycke derifrån, MiösVand ligger, en enstaka bergsjö. hvarur Maanelfven upprinner. Floden synes först såsom 2 massa af sjudande skum, slingrande sig mkring en rad af svarta, remnade klippor. genom hvilka den flyter, kröker sig sedan mot höger och störtar slutligen ned i ett enda fall af femhundra fot i en bergskittel, hålkad ar den kala, svarta hällen. Vattnet är redan skum, då det rusar ned från toppen, och dc ttertföljande vågorna, i det de hvirfla omkring i luften och piskas af de väderilar, som för svigt kringdansa den förfärliga afgrunden, förytas i fallet till perlsmyckade fransar och Jaddra ned såsom schalar af den rikaste spetsöfnad. Det är icke vatten, utan vattnets ande. 3ottnen döljes af en rörlig, snöhvit hinna, med nsande ränder af skum, utstrålande frår s medelpunkt, nedanför hvilken, alltefter som molnet vexlar, då och då smaragdgröna ljusstrimmor frambryta. Tycker man sig icke sc någon sjöjungfrus förtrollade salar i dessa plötsliga glimtar af silfver och grönt! Hvilka hemliga under kunna ännu ligga fördolda i detta dunkla djup, som menniskoögat blott sill en del kan. utforska, och som aldrig at menniskofot skall beträdas! Ochrundtomkring lenna syn af fullkomlig skönhet resa sig de ystra bergväggarne, väta af skum, som aldrig torkar, och öfvervuxna med lister at Hjertgrön torf, från svalget så djupt under svära fötter, till dess ännu högre uppöfver våra hufvuden de lyfta sina ojemna spetsar emot himmelen, Jag tror icke jag öfverdrifver, då jag säger, att Riukanforsen är det skönaste vattenfall i verlden. Jag betraktade detsamma med denna c