Aftonbladet – 5 februari 1858, sida 3

potates, runda som hennes kinder, och cit skummande öl, farligt som hennes blickar, smyckade en, men då vi stego upp från bordet herrskade der endast tomhet och ödslighet, liksom i vår egen ogifta lefnad. I öfra rummet stodo sängar, med lakan friska som ungdomen och doftande som våren, och den frid, som en full mage och ett godt samvete gifva, sänkte sig ned öfver vår sömn. Dagen derpå lagade vi oss till att tidigt återvända till Mel, emedan roddarne voro friga att komma tillbaka till sina kornåkrar. Jag fann endast ett uttryck i dagboken — det af belåtenhet med Ole Torgensen — och lade med glädje vårt amen till de föregående förklaringarne. Oles räkning visade hans redlighet icke mindre än hans hederliga ansigte. Han klarnade upp, då han fick veta, att vi voro amerikanare. Hvad,, sade bh i hola mitt lif hafva bara två amerikanare varit här förut, och ni, som talar norska äl, ken ke vara infödd amerikanare Aho i Jag har lärt norska på resan. gta, utbrast han. då måste ta stort förstånd., För ingen det, rade jag, det är ganska litt, jag bar rest mycket och kan tala sex andra språk. Gud hevare ossa, skrek Ole, sju språk! Det är i sanning obegriphgt hvad för ett förstånd vår Herre gifvit menniskan, då hon kan behålla hufvudet sju språk på en gång. här står, är inte något dumhufvud, men ändå kan jag icke inse huru det vore mig möjligt utt tala något annat än norska, och nir jag tänker på er, finner jag huru stora under Gud har gjort. Vill ni icke göra ett märke under rt namn i boken, så jag kan skilja er från le andra begge! Jag samtyckte villigt, och får härmedelst underrätta framtida besökande avarföre mitt namn är skrifvet med kursiv stil i Oles bok. : Vi bjödo den gode gubben farväl och foro nedför Maandalen genom Gaustabergets morsonskugga. Vär båt var i ordning, och dess bädd af furugrenar i aktern blef en ange: näm hvilsoffa efter våra hårda hästryggar och ojemna vägar. Klockan ett kommo vi fram till Tinoset, men voro tvungna att vänta på hästar till fyra. Den enda förfriskning vi kunde erhålla var hafrebröd och svagt tallstruntdricka. Då vi slutligen kommo oss af, togo vi postvägen till Hitterdal — en jemn, förträfflig landsväg genom gränslösa skogar af tall och gran. Mot slutet af stationen framglimmade mellan trädmassorna skymtar af en vidsträckt, vacker och tätt bebygd dal, och vi befunno oss på randen af en förfärlig 1. troligen bädden at en uttorkad flod. Bankarne på ömse sidor utgjordes helt och hållet af grus och stora rullstenar, af hvilka vi lösgjorde hela massor på toppen och kastade dem nedför sidorna, till dess, i ett: moln af dam, de söndergrusades med ett åsklikt lunder mot de lösa stenarna på bottnen två hundra fot nedanför. Det är knapt möjligt att förklara detta fenomen såsom verkadt a? vårbäckarne från den smälta snön. Snarare ;kas de ofantliga sandbankar, som vi funno a sig på ett betydligt afstånd utmed worra sidan af dalen, utgöra lager at det slamm, som tillförts af en i urtiden här framstrykande hafsström. Hitterdal, med sina inhägnader, sina skördefält och grupper af pittoreska, välbygda bondsårdar, gaf oss löfte om ett godt qvarter för natten, och då våra skjutsbönder stannade vid on bostad, som bar cn viss prägel af välstånd, prisade vi vår lycka. Men, dag skall man prisa sen bergad sol sig gömt. Folket i gårlen tycktes alldeles icke belåtet med vårt jvarstannande, men lofvade oss icke dessnindre aftonmåltid och sängar. De voro lummas; men icke ogina, och våra skäl till nissnöje voro först deras för liga osnygget och sedan att de lefde så uselt, då deras ullgångar påtagligen tilläto dem att hafva det vättre. Familjens gemensamma rum med sina pegge otympliga, mot väggen uppresta, sänoch öfver all beskrifning smutsiga .sängder, afstods åt oss, och hela hushållet be2af sig till stallet. Då de om morgonen i blotta underkläderna gingo ut derifrån, kunde vi, mot vår vilja, iakttaga graden af deras sonliga snygghet, och intrycket var sådant, . t vi oändligen gerna skulle vilja glömma jet. Likväl stod på en stor, målad pulpet i ummet, ibland mångfaldiga slängar, värdens ch värdinnans namn och karakter, så 1vande: Anders Svennegson Bamble och Ragvil Thorkilsdotter Bamble, hvilka begge äro red ervärda personer. Öfver skänkskåpet, prydt med åtskilliga tenkäril, stod på illa statvad latin följande askrift: ?Solli Deo Glorria.? Vår aftonmålid bestod af kokt potatis och stekt salt fläsk, vilket, då man hade sett dethedervärda folset, det erfordrades betydligt mod till att äta, huru vi ieke varit vittne till tillagningen. olfvet var svart af loppor, och dessa, jemte uktan för något ännu värre, hindrade oss att fva mycket. Vi begärde. icke kaffe om mornen, utan, så fort vi fingo hästar, begåfvo i oss, hungriga och missnöjda, från Bambleaasa och dess hedervärda innevånare... Hitterdals kyrka, större än den i Borgund, laterar sig från ungefär samma period — sanolikt det tolfte århundradet. Dess stil är li ehuru den icke har samma behornade oramenter på taket, och de byzantiska dragen, som enklare, frambringa en mera harmonisk verkan. Det är en ovanligt vacker: och -pitresk bygnad och dalens innevånare äro med tta stolta öfver den. Dess inre är renoveÅt. men icke i den bästa stil, Å vudtligen — för att en gång sluta detta alltörlänga kapitel, passerade vi Tindelfvens vackfall, färdades mer än tjugo mil öfver vilda -ranbevuxna kullar och kommo så till Kongserg, der Fra Hansen? hugnade oss med en od middag. I går åto vi frukost i Dramaen, och i brännande hetta och qväfvande am reste vi genom den deremellan och wristiania liggande odlade och städade trakon. — Vår norska resa har nu nått sitt slut, ch, som en Engelsman en gång sade till mig vm Nile NN a 2 a