Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 3

mån författning skall vika för grundlag, och en äldre lag för en nyare; och denna tolkningsregel har äfven blifvit af rättslärda godkänd ch af konungen följd; men att den blifvit af utskottet förbisedd är af hela dess betänsande uppenbart. Utskottet har tvärtom stad-vat förbud och böter för sådana fall, vid vilka hvarken störandet af samhällets lugn iler allmän förargelse förutsättes, t. ex. i 3 af utskottets förslag, så lydande: Uppträter bekännare af främmande troslära vid sammankomst af svenska kyrkans medlemmar med andliga föredrag, böte, der han om villfarande lärosatsers utspridande ej öfvertygad arder, från och med femtio till och med två hundra riksdaler. Något orimligare stadgande kunde knappast föreslås. Enligt detsamma skulle sådana män, som Robert Baird, Krumnacher, Merle dAubigne och flera dylika af Ruropas utmärktaste andliga talare, hindras från andliga föredrag vid sammankomst af svenska kyrkans medlemmar,. En sådan man skulle tvingas att yttra åtminstone någon villfarande lärosats, för att icke blottställas för hvarje ilsken angifvares eller snål åklazares trakasserier. Detta grofva fel, som först vid slutliga justeringen lärer i förslaget inkommit, kan endast hjelpas derigenom, att antingen hela I mom. af 5 S borttages, eller ke hellre att åtal äfven enligt 5 8 ej må las, med mindre konungens justitiekansler dertill. lof gifvit. Men på det att. vid en i följd deraf nödig ändring i 2 mom. i() S af lagförslaget, äfven grundlagens helgd nå iakttagas, vågar insändaren föreslå, att istnämde moment erhåller följande lydelse: må någon fällas till ansvar enligt denna författning, der han ej genom den åtalade handlingen stört samhällets lugn eller allmän förirgelse åstadkommit; och förthy får åtal enligt denna författning ey anställas förr än konungens justitiekansler, sedan vederbörande hörde blifvit. förklarat åtalet ej vara stridande mot den i 16 S regeringsformen alla medborgare tillerkända religionsfrihet.n Om ett sådant tillägg äfven ogades vid den af utskottet föreslagna förrattningen angående gemensamma andaktsöfningar af svenska statskyrkans medlemmar, så kunde religionsfrihetens verkliga vänner försonas äfven med detta författningsförslag, som eljest är ett af de orimligaste, då det åt en ofta obildad och at fördomar intagen pluralitet i kyrkorådet uppdragit makten att förbjuda kyrkans egna medlemmar att vid sammankomster hålla föredrag, och det vid påföljd af böter, större än dem, som stadgats för den, hvilken af groft vållande dräper en medorgare. Väl skulle det synas, som någon frihet genom 1 g tilldelats dem, som vilja träda ur statskyrkan; men då hvarken tid eller sätt föreskrifvits för vederbörande s. k. själasörjares undervisning och förmaning, eller för varningarne inför kyrkorådet, eller för kyrkoherdens eller kontraktsprostens anmälan, eler för den s, k. villfarandes förekallande för domkapitlet eller hans varnande inför detsamma, eller kapitlets förklaring, att dens. k. villfarande är från kyrkan skild; så är upppenbart, att den, som sålunda vill göra sig fri från oket under prestväldet och tvånget att skrymta en tro, den han ej hyser, kan en alldeles obestämd tid, kanske många år, blifva blottstäld för trakasserier. Det säkra är, att begge ifrågavarande författningar skola, derest vid dem ej göres ett tillägg af detinnehåll insändaren: här ofvan föreslagit, lätt kunna åstadkomma en oändlig mängd af intrasslade rättegångar, som aldrig behöft uppkomma, om författningarne gjorts enkla och klara, blott genom konventikelplakatets upphäfvande, på sätt lagutskottet i betänkandet n:o 46 föreslagit, samt genom den enkla anmälan, som i I af konungens förslag till religionsfrihetsstadgar föreskrifvits. Men uppenbart är, att alla småaktiga stadganden samt onödiga kontroller och förbehåll tillkommit genom en barnslig fruktan för religionsfriheten, hvars id ännu för den stora mängden ej är klar, och för hvilken det allmänna tänkesättet här i landet ännu icke mognat. Målet vinnes enklast och rättast derigenom. tt gamla föråldrade stadganden dels antiqueras dels småningom upphäfvas, utan att i stället sättas några nya och intrasslade föreskrifter, hvilkas verkningar man icke med äkerhet kan bedöma. Om derföre vid denna riksdag blott antoges lagutskottets fyra förslag i betänkandet n:o 46 och således a) förlusten af arfsrättighet för dem, som affölle, borttoges, b) konventikelförbuden helt enkelt upphäfdes, c) socknebandet lossades, och d) tillstånd att nyttja 1693 års kyrkohandbok medgåfves; så är insändaren öfvertygad, att folkets representanter bäst uppfylde sina principalers önskningar; och insändaren tager sig derföre friheten till adelns och bondeståndets medlemmar hemställa, att lagutskottets förslag i betänkandet n:o 46 i allo antages, och att i följd deraf betänkandet n:o 61 kommer att tillsvidare förfalla. Insändaren hoppas ock, att domaremakten slutligen skall lyssna till de rop, som, rörande iakttagande af 16 3 regeringsformen, höjts ej blott af en mängd tilltalade, utan ock af sådana män, som juris professorn Chr. Nauman, den med signaturen il. R. betecknade, numera högt uppsatte författaren i teologisk qvartalsskrift för år 1828, samt biskop Thomander 1 dess 1850 tryckta skrift Om svenska kyrkans och skolans an gelägenheter, med flera lärda och högt aktade män; och det desto heldre, som konungen i dess ofvan citerade proposition redan i nåder förklarat sia vilja, att griundlågens bud om religionsfriheten skall hållas i helgd. Stockholm den 2 Februari 1858: Riksdagsman.