Frågan om hufvudstadens befästning vaot landsidan lärer verkligen, emot hvad man trodde sig allmänt kunna och böra törmoda, på fullt allvar förekomma under riksdagens sista timmar, med förhoppningar å visst håll att kunna drilla den igenom. Det är i san ning ett nytt bidrag till denna makalösa riksdags karakteristik! Man skulle väl eljest föreställa sig. att det ifrågavarande ämnet vore af den utomordentligt stora vigt, icke blott till följd af den betydliga utgift, hvarom fråga är, utan ännu mera i anseende till den helt och hållet förändrade plan för landets försvar, .som uti det nya förslaget innefattas, att det väl torde erfordras att noga undersöka samt öfverväga skälen för och emot, innan rikets ständer besluta sig för det ena eller det andra. Framför allt tyckes det väl hafva varit mödigt att dessförinnan uti en så beskaffad fråga K. M:t till rikets ständer framstält sin proposition och till rikets ständer öfverlemnat alla nödiga upplysningar, kostnadsförslag o. s. Vv. såsom materialier för pröfningen af frågan. Majoriteten i statsutskottet, bestående af nio adelsmän, nio prester och en borgare (hr Henschen), har likväl icke varit af sådan mening. Ty oaktadt, såsom vi förut anmärkt, K. M:t vid riksdagens början förklarat sig icke vilja vid denna riksdag äska något anslag till Stöckholms befästande, och oaktadt utskottet sjelft upplyser, att den för ärendets utredning i nåder tillförordnade komite vid den tid, då K. Msts proposition om statsverkets tillstånd och behof till rikets ständer cke till K, M:t inkommit med sitt bestänkande i ämnet, hvaaan det är mer än sannolikt att samma betänka ude ännu icke ens blifvit inför K. M:t föreavaget, än mindre ipröfvadt, då nemligen något meddelande från regeringen — alltsedermera unc!er den långa riksdagen icke förekommit; ha icke desto mindre utskottets majoritet, med töranledande endast af trenne på riddarhuset va ckta motioner, företagit sig i riksdagens elfte timma satt ingå i pröfning af komiterades Afgifna utlåtande. hvilket blifvit utskottet under hand meAdeladt, och dervid, utan att anse nödigt (dt; af ett så vigtigt betänkande lemna rikets istö.nder del, funnit sig tillständigt att föreslå Wike ts ständer att, lksom på försöks: till förber dande arbeten uppoffra några hundra tusen riksdaler, för påbörjande af dessa befästniv gar å hufvudstadens södra sida, samt att de rtill foga en hemställan, att rikets stände r måtte hos K. Maj:t anhålla, att vid an? istkommande riksmöte få emottaga nådig fr amställning med förslag till dessa befästNn ingsarbetens vidare utförande. Vi kunna med bästa vilja ej annat än anse ee t sådant förfaringssätt å statsutskottsmajorite tens sida såsom högst lättsinnigt och tillika. m sed allt det underdåniga fjesk det möjligen ka n innebära, likväl i sjelfva verket utvisande en viss vanvördnad mot regeringen, så vida ma n nemligen bör förutsätta att, om regerinr 1 verkligen ansett skyndsamhet högst nödig till — företagande af de ifrågavarande befästning sarbetena, hon iemväl funnit det vara sin pligt att derom hos rikets ständer redan nu göra framställning. Fö r vår del ämna vi, såsom Vi redan förui haft å tillfälle anmärka, icke för när varande inleda !iskussionen på det vidsträckta tat frå gan ä. hela sin utsträckning kan erbjuda. Vi weta en dast, att tankarne om sjelfva saken äro mycket olika och delade hos ganska ansedda och erfa; na militärer, både inom och utom landet. — Vi veta äfven, att Carl Johan, som studerat k vigskonsten under en bland verldens största hän förare, hyllade centralförsvaret såsom det för vårt land mest maktpåliggande, och att dei befästningsplan, denne konung lät uppgöra med afseende å befästningen at :Stockholms avenuer, var ganska inskränkt och snart öfvergafs, hvarföruv den hufvudsakliigen omfattade stadens norrd sida. Vi påstå icke att detta utgör något ovederläggligt bevis. men då det här gäller endast att tro på sauktoritet, så måste vi uppriktigt sagdt bekänna, att vi anse konung Carl Johans i detta ifall ätminst ga både statsutskottets unga ocrfa militärers och gamla prelaters. Och om man derjemte tageri betraktande den ffinansiella ställning, hvarmedden närmaste :framtiden temligen fruktansvärdt hotar, måste svi på det allrabestämdaste afstyrka en åtgärd, hvilken skulle inleda landet på en bana, som möjligen efter närmare undersökning kan beifinnas oriktig och som dessutom i allt fall ymer än sannolikt måste vid nästa riksdag öfwifvas i anscende till brist på tillgångar. Vår afsigt är ej heller nu att åt frågan gifva mågot slags politisk vigt. Den har verklige v -dertill alltför små dimensioner, då den endast Afser uppkastandet af nägra vallar eller något dylikt, som kunde medhinnas till nästa ruksditg. Men om vi ville se saken från denna sida, hvarifrån den af statsutskottets majoritet äfven blifvit betraktad, så skulle vi gerna Vv ja erim,2 derom, att Just den närvarande osäkra? st llningen i Europas inre ör det temligen os 0n0likt, att icke en hvar v np att göra hemma ho: tvis kasta sig in i äfSo: så mycket hellre det inom de. större vara till den grad den torde blifva tillsammans. vr, som kriget länge nog får fullt vy sig, för att icke onödi ventyren af eröfringskrig? som det finansiella tillstån. europeiska staterna tyckes klent och vådligt, att det iläng svårt nog att hålla maskinerierv. äfven utan de oerhörda kostnade. medför. NE Med ett ord; vi kunna med bästa vilja icke ägt 2 3 sl som talar för bi