Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 3

blef hufvudsak. Men sedan koralen slutlige beledsagades med en. minst fyrstämmig harmoni, hvarvid en mängd af dissonanser, paradoxa förhållningar och andra lärda stimuli gjorde sig gällande, sedan slutligen orgelnisterna ansågo sig ega rättighet att äfven ikoralen föra sina kunskaper och sin virtuositet till torgs, blef förhållandet annorlunda. De granna draperierna fördunklade nu statyens nakna delar. Man hörde ett tonsvall af ackorder, oftast i och för sig sjelft majestätiskt, men så till vida ofullkomligt, att de melodiska tonerna endast otydligt, oftast alls icke unde urskiljas, Det är ingalunda för mycket sagdt, om man påstår, att mången stor orgel i en fåvitsk orgelnists hand vida mera har skadat än gagnat kyrkosången. Ja just med de dyrbaraste orgelverk åstadkoms i detta afseende det största ofog. Orgeln hade tillvöllat sig en alldeles obehörig makt 1 kyrkan, som ej sällan ställde sig i full opposition emot s ngen, och vanligtvis qväfde denna med den starkares. rätt. Estetikerna funno ganska väl hvad som felades orgeln, De medgåtvo, att melodien borde framlyftas ; den borde klinga utöfver alla andra mindre: vigtiga harmoniska; stämmor med en sådan förnimbarhet, att dess toner äfven för den i musikväg helt obildade kunde bli den rådande principen. I orkestern, så sade sakkännarne, förstärkes ju första violinen, som der är prinapalstimma, så ofta som tonsättaren vill framlyfta ett motiv rätt tydligt, genom flöjten, eller oboen, klarinetien, fagotten, valdhornet, ja trumpeten och basunen, eller ock genom alla dessa blåsinstrumenter tillsammantagna.. Då hörer man melodien med full tydlighet, Men i orgeln går detta, tyvärr, icke an. Arhundraden hafva sålunda förnekat möjligheten af orgelns cantofermos-toners framlyftande, Då framträdde en