Aftonbladet – 30 januari 1858, sida 2

; j ket härvidlag beror på huru stycket spelas, och det är en omständighet af vigt, att traditionen finnes qvar, att Theåtre Frangais alltid har förstått att genom sina bästa talanger (liksom äfven den danska scenen senast genom t. ex. Phister) upprätthålla denna tradition och åt densamma gifva en kontinuitet per fata ct discerimina rerump. Det ser nu ut som om Theåtre Frangais ej längre skulle blifva ensam om sin Moliere; den ifrågavarande komedien le Medecin malgrålui har redan länge varit med mycken framgång gifven äfven på Odeonteatern, och senast finna vi nu äfven Theåtre Lyrique tillegnande sig densamma, ehuru i en ny skickelse, såsom Opera-comique. De mycket nogräknade hafva icke underlåtit att härvid skrika. på helgerån; att röra vid fader Moliere, är att röra, icke precist vid Å ij ett helgon — det skall Gud veta! — men vid någonting liknande en patriark; plåstra er musik på som ni vill, men låt mästaren vara i fred! De mera liberala svara, att det dock icke måste vara värre tilltag att göra en opera af en Moligres komedi, än det att sätta Beaumarchais i musik, hvilket — som man vet — icke utan all framgång skett. För öfrigt länder det till efterrättelse, att vid detta tillfälle tonsättaren tillfälligtvis varit en man med den aldra största pietet för Moliere, att han således tagit hans komedi alldeles sådan den föreligger, endast tillsatt några körer och några få kupletter, omsatt vissa scener på vers, men allt detta dels med bibehållande, så vidt möjligt varit, af grundtextens sjelfva verba formalia, dels med lånande af det behöfliga hors doeuvre från andra, versifierade stycken af samme Moliere, Slutligen — och detta måste särskilt erkännas — har komponisten äfven gjort sig till en samvetssak att hålla musiken så till sägandes i samma färgmanår som sjelfva komedien, och han bar dervid åstadkommit, hvad som eljest i all nyare opera är sällsynt nog, en verkligen dramatisk musik. -Gonnod är en af den moderna franska skolans gedignaste och mest samvetsgranna komponister, han är en grundligare musiker än de flesta af hans kamrater, och han har skrifvit diverse saker i den allvarsammare genren, hvilka förena det för örat behagliga och underhållande . med en klassisk renhet i stil. — Hittills hade han icke lika fullkomligt lyckats i operan, och. man var derföre i hög grad spänd på resultatet af detta hans nyaste och i sanning djerfva försök. Det är ej mer än en mening om att han, till och med öfver förväntan, lyckats. Han, som förut haft stor svårighet att komma utom sferen för en viss dunkel. och grubblande subjektivitet, har här på en gång presterat något af det objektivaste, mest målande, mest rörliga man på länge hört. Det är ej på sitt ställe att här företaga en närmare analys af denna musik; jag vill endast i två ord hafva sagt, att likasom körerna, skrifna i en bred, jag ville. nästan säga snarare nordisk än fransk stil, äro i sitt slag utmärkta, så äro de öfriga numren — jag vet ej hvilket jag skulle undantaga — hvart i sin stad frappanta genom karakteristik, kulör, åpropos. Det går genom det hela en fläkt af humor, af frihet, godt skämt, spiritualitet. Sganarelles dryckesvisa, visan om klunkarne, le chanson des glouglous, är ensamt för sig ett mästerstycke, något af det originellaste jag någonsin hört, och väcker, mästerligt föredragen af Maillet, en rasande storm hvarje afton. Jag skall slutligen endast omnämna den scen, der Sganarelle skall för Geronte göra reda för hvad den till badaremästare utklädda älskaren är för slag, och gör detta i endast enstafviga ord: Det är han, som —, det är han, hvars —, hvars hjelp vid sjukdomstillfällen. ibland kan behöfvas — så der! Gonnod har här låtit orkestern spela en alldeles förtjusande rol. Vid ordet: Det är han — som faller t. ex. flöjten solo in med en liten den aldra snösförnuftigaste hvissling, på ett annat ställe basen med en dof, halfqväden visa, o. s. v. Instrumenterna supplera sålunda den knappa dialogen, och detta är af en komisk verkan, som säkerligen skulle kommit Moliere sjelf att skratta sitt hjertligaste skratt. Jag torde i något följande bref komma att omtala ett par andra dramatiska nyheter, deribland Alexandre, Dumas, sonens, nya pjes på Gymnase-teatern Un fils naturel. Den är ännu så ny, att man skall slåss för att få biljett äfven vid le bureau de Location; jag är icke road af detta slags entusiasm, och jag finner mig derför i att heldre vänta litet: För öfrigt är den redan föremål för en högljudd hänförelse, för ett ,skrik af bifall utaf hela den kritiska falang (den kallar sig sjelf kritisk), hvilken synes vilja uppställa Dumas sonen såsom ett slags opposition emot Dumas fadren. Gymnase har för erhållandet af denna pjes gjort oerhörda offer. Förutom den vanliga författare-andelen eger Dumas sonen att lyfta, såsom en liten .gratifikation på ett bräde och ett -extra-bevis på direktionens högaktning för hans talang, en rund summa af 12.000 francs strax — han har till och med fått den före första representationen kontant uppräknad, samt vid femte representationen ytterligare 5000 fr. För den hundrade representationen skall han åter ha 5000 francs, och för den tusende — jag vet ej rätt huru mycket. Man finner, att.Dumas sonen åtminstone i ett brås:på Dumas fadren, i det att exploitera sin talang. För öfrigt förklara de begge att de gå hvar sin sjelfständiga väg, och Dumas fadren har nyligen med naiv stolthet offentligt yttrat, att han med sonens skriftställeri aldrig haft något gemensamt, Jag tillstår att jag någongång vifvit honom ett råd, men jag bör också tillstå att han — aldrig soma — 0 — 4