Aftonbladet – 27 januari 1858, sida 3

Recensenten kan länge nog -försäkra, att det icke är han, utan: teaterbjeltinnan: sjelf, som har öfverantvardat sinf hela person åt kritiken, i det honhar hängifvit den till matenal för konsten; han kan länge nog. försäkra, att det icke är. hennes fel. att teaterstyrelsen tilldelar henne en roll, :som fordrar en-motsatt personlighet hos framställarinnan, och att det följaktligen icke är henne han velat säga obehagligheter -— det hjelper icke. det allraringaste. Hennes person är i allt fall betecknad såsom ful, gammal, . groflemmad och kokett, och det är icke blott obehagligt, utan olidligt. Det är redan hårdt nog att nödgas exponera sina behag för offentlig beundran — dock dertill kan blygsamheten så småningom låta sig beveka. Men ingen qvinna kan finna sig uti att hennes skröpligheter offentligen blifva blottade, och det till på köpet af en annan; dertill är och förblir hon alltför blygsam. — Och slika förnärmelser slunga tidningarne dagligen mot scenens personal. Vet man nu huru det täcka könet plägar upptaga den personliga kritiken — t. ex. huruledes W. von Flottwell blef -hatad i 20 år för det han hade sagt att bans huspiga var sned, och huruledes grefve Essex måste: böta med lifvet för det att han hade sagt något dylikt om sin drottning — så skall. man lätt kunna bilda sig ett begrepp om de känslor, hvarmed teaterns damer betrakta recensenterna. : Vill man veta huru herrarne äro :stämda, så erinre man sig blott, att teaterns hjeltar äro lika så vanmäktiga inför tidningskritiken som dess hjeltinnor. Den störste skådespelare kan när som helst blifva anfallen af den minste recensent, och han har då icke annat att göra än tiga och lida. Under det att hans motståndare, skyddad af anonymitetens skans, kan slunga sina projektiler till tusental med tillhjelp af denhelvetesmaskin, som kallas snällpress, står han sjelf vapenlös midt för rampen och erbjuder med hvarje ny rörelse en ny sida af sin person till skottafla för fiendens pilar. Griper han i förbittring pennan för att tillbakakasta angreppet, så blir den sista villan värre än den första; han ikläder sig då Don Quixotes otacksamma roll, ty den elake trollkarlen är i ögonblicket försvunnen, och riddaren jagar sitt spjut i. den offentliga kritikens oantastliga väderqvarn. Mina ärade åhörare kunna nu sjelfva sätta sig in i hans sinnesstämning. Äntligen komma vi till den tredje och sista stormakten, åskådarne, den egentliga publiken. Och hvem är nu denna publik, som kastar det afgörande lodet i vågskålen och fäller den sista oåterkalleliga domen? Är det ett urval skarpsinniga, omutliga domare med bildad smak och luttrade grundsatser? — Gud hjelpe oss! Det är en tillfällig samling af åtskilligt vgodt folk, hvars enda obestridliga rättighet till domaresätet är köpt kontant i biljettkontoret. Till och med den djerfvaste fantasi skulle icke kunna uppfinna ett mera opålitligt utskott än detta. Alla gilda och sakkunnige män bland åskådarne afhålla sig vanligtvis från hvarje ljudligt bifall eller ogillande och öfverlåta domens afkunnande och verkställande till den allra grönaste ungdomen, som i borgerligt hänseende ännu är omyndig). Om publiken icke applåderar under representationen , skjutes det efteråt skulden på stycket eller spelet, och dock kan samma stycke med samma uppförande vinna stormande bifall den ena aftonen och gå ljudlöst öfver scenen den andra — skilnaden är blott, att den ena aftonen sitter ett par klakörer i parketten, och den andra en furstlig person i hoflogen. Under dylika förbållanden tror publiken alltid, att den, som har en god roll, spelar bättre än den, som har en dålig, att den, som är vacker, spelar bättre än den, som är ful — att den, som blir mest applåderad, är den störste konstnären o.s.v. Den låter sig för ett godt ord gerna besticka med falskt mynt; karaktersskådespelerskan rörer len med hysterisk sentimentalitet, hjelten imoonerar på den medelst ihålig pathos, och len burleske komikern samt den skälmaktiga ilskarinnan bringa den i hänförelse genom tt tillkasta den en replik, som ursprungligen rar bestämd för de medspelande. En stolt ortie efter en monolog, en drill i ändan på n romans och en piruett ofvanpå en kuplett — detta är bestickningsmedel, som sälan förfela sin verkan, och, tyvärr! ingen sänner publikens svagheter bättre än skådepelaren. Jag stod en gång bakom kulisserna, då nan uppförde ett litet lustspel, som gafs af 3 personer. Älskarinnan och hennes vördige ar hade allaredan skördat stormande applåd,. Älskaren, som stod bredvid mig, hade också varit inne ett par gånger, men hade ännu cke blifvit beklappad. Vi spela jämmerligt afton, utbröt han med ens. —Dock klapar man försvarligt åt edra medspelare, invände jag. — Ack! svarade han med ett vittert leende, ännu har man icke applådeat för spelet! Det der var alltsammans apBlåd för i går — Jag kände då för tiden ör litet till teaterlifvet för att fatta hans ord, och anmärkte derföre: att det icke hade vait någon representation aftonen förut. Nej, let är just knuten, menade han, i går afon var vår lilla prima donna på bal och var rerkligen förtjusande; derföre äro alla henres dansörer komna hit i afton, och hvar sång hon nu ser på dem, säga de på fingerpråket: tack för i går. Vår pere noble var leremot inbjuden på en måltid, der han roade lla stadens grossörer med gamla anekdoter ch nya infall — det är åt dessa man ännu lappadel... men det är nu tid på att också ag får mig en liten applåd. Här afbröt har, FM MV syr