Aftonbladet – 25 januari 1858, sida 2

allra små näpnaste koketta lysmaskar. — Ännu mindre glädje åstadkomma emellertid de solosjungande herrarna. Endast fortepianot, för den moderna men. niskan lika oumbärligt vordet som sängen, står ännu i sin fulla blomstringsperiod och kan ännu göras intressant ifrån mångfaldiga nya sidor. Så dröjer det säkerligen icke länge, förr än, efter den snillrike. fra Aldridges exempel, äfven en kolsvart pianist infinner sig på Europas konsertmarknad och föredrager en brillant? Onkel-Tom-fantasi eller en salong-slaf-polka. I sångföreningarne för mansröster tyckas matta serenader, halfråa dryckesvisor och kärlekssuckar, uppburna af älskeliga brumstämmor, i allo tillfredsställa. Ofvanstående korta öfverblick visar nödvändigheten af en kris?. Emellertid ligger någon tröst i den försäkran, att ännu åtskilligt alldeles nytt kan påhittas, som hittills icke banat sig vägen till konsertsalen. Hit hörer bland annat Ofikleiden, ett stort, ansenligt, fysiognomiskt intressant basinstrument med bomblik ljudtratt, ett tonverktyg, som för öfrigt redan under kriget i Krim tillvunnit sig berömdhet. En af zuavernas musikanter anfölls nemligen af en asiat. Men zuaven satte sitt instrument för munnen och låtsade med den gigantiska tratten lägga an, liksom med ett gevär, Då tog steppens son, skrämd genom det blanka instrumentet, hvilket han trodde vara ett fruktansvärdt vapen, — till flykten. Frågas: Skulle ett dylikt instrument, helst sedan italienaren Colasanti tämt det till ett fromt lam, icke framkalla nöje? Konstens gebit är omätligt. Vi se det allredan nu, då man -eger operan ?Profeten? af Meyerbeer, arrangerad för. en flöjt; och snart erhålla vi, som det säges, äfven Wagners Tannhäuser? lämpad för en kontrabas. Ja, man eger grundadt hopp, att redan under nu innevarande säsong den vildaste rougn ibland tonverktygen, piccolaflöjten, genom flit och ihärdiglet? skall erhålla den grad af salongturnyr, att man på konserterna kan finna det i alla fall lilla. och näpna instrumentet rätt vackert i en och annan solonummer. Under en musikaliskt mager tid, hvars armod i det ofvanstående icke oträffande har I blifvit skildradt, och hvars Don Colibradoshögmod ingalunda oförtjent gisslas, är det så mycket mera fägnesamt att här uppe i Norden ännu stundom en äkta kärlek för den