Aftonbladet – 25 januari 1858, sida 2

Se! som en afbränd tomt är vårt gemak, Och Glädjen, hvilken var som barn i huset, Står nu — en husvill pilt, som knappt har tak — Och letar sin förbrunna verld i gruset. Han gick här nyss som på ett lifligt torg, Men icke för att köpa eller sälja, Han bjöd oss blomsterknippor ur sin korg, Han bjöd, och vi behöfde bara välja. Men det stod skrifvet i de ögon blå, Att om man vill ha knopparna att spricka, Så få de vattnas rikligt då och då, Ty allt, som blommar, måste tårar dricka. Och det är Sorgens hela hemlighet. Hon kommer nattetid lik sommardaggen, Förrän man anar något eller vet — Då fuktas rosen, och då mjuknar taggen. Och tårar hafva rikligt strömmat nu Från det vi sågo dina ögon brista, Ja! ingen konung kanske fått som du Så rena ädelstenar i sin kista. Så vidsträckt var din makt. Och lyckosam Är den, som — hur de forma sig, hans öden — Från ingen tvingar några tårar fram I lifvet, utan gör det först i döden. Hvad var då grunden till en sådan makt? Det var den grund som blir evinnerliga, Det var den kärlek du ådagalagt, Allt samlifs grundsten just — det innerliga Det var din tanke, som ej tänkte argt, Det var din hug, som ingens ofärd ville, Det var din hand; som aldrig mätte kargt, Det var ditt hjerta; färgadt af ditt snille.