Aftonbladet – 23 januari 1858, sida 3

:ens forsta sträle aro de på benen. Men mnan karavanen åter satt sig i gång, går man att bese Thingwallas historiskt märkvärdiga ställen, och man söker uppkalla destorartade minnen, som äro-fästade vid den jord man; nu trampar under sina fötter. Innan kort skall vår karavan åter bege sig på väg; och dermed är den ganska belåten: :y den finner ridten mindre påkostande än den så kallade hvilan. Frusna och ledstyfva framkommo våra resande efterhand ur de nä-: sten, der de-tillbringat natten; knappast täc-: kas de nu -kasta en tacksam blick på kyrk-; bänkarne, på golfvet i pastorns la kaminare eler på torfkokorna i lider och skjul, hvilka senare äfven fjenat till herberge för en del.:: Ridsadeln och friska luften äro att föredraga framförallt detta. -Derföre, fort till häst! En resande har ej skäl att klaga, bara det går undan! Den väg, som från vårt senaste rastställe leder till Geysern, är mycket -mer pittoresk än den; som vi hittills tillryggalagt. Nästan vid hvarje steg störta sig forsär från -berge., slingra sig strömmar i dslartict klippor glacerade af lavan afteckna mot himlen sina taggiga kammar. Vi fördjupa oss uti hvad man på Island kallar — en skog. Björkarne höja sig till våra fotknölar; de åldrigaste träden nå oss ända till: knäet och skafva oss med sina hundraåriga toppar! En ström vd namn Bruaraa synes vilja stänga vår väg. Lössläppt ur de slocknade vulkanernas sköte, hastar den fri och sjelfsvåldig utåt slätten, och der den i sitt lopp återhålles af uppskjutande klippblock, störtar den ned i skummande fall. Våra hästar rygga dock icke för detta döfvande skådespel; de sätta raskt öfver strömmen några steg. blott nedanom forsen. Utom all fråga äro de verkligen beundransvärda djur, med ett saktmod och en härdighet, som aldrig sviker. Och större bevis på deras ovanliga egenskaper kan man väl ej begära, än att de fortskaffa oss omkring sju svenska mil om dagen, utan att vi ha skäl att klaga öfver någon märkbar trötthet hos dem. Mot-klockan sex på aftonen uppnå vi foten af Longarfjelds kullar. I öster höra vi det dofva mullrandet från de underjordiska pannor, der vulkanerna koka sina geisrars svafvelbaltiga vatten. Sedan ett par timmar ha några hvitaktiga fläckar visat sig vid horisonten; orörliga för den kyliga aftonvindens inverkan, som hvarken förmådde fördela eller rubba dem ur stället, voro de en säker riktpunkt för vår marsch. Det kan omöjligt vara något vanligt moln; man behöfver ej länge betrakta det, förrän man inser, att det utgöres af vattenångor, som ständigt förnyas från en -permanent härd och genast kondenseras genom atmosferens kyla. Hevitas dal, der vår mundra skara nu sprider sig, visar sig i hela sin vilda prakt. En matta af den friskaste grönska, genomfårad af glittrande: bäckar, bortskymmer dess kärriga eller sandiga grund, dess svartaktiga torflager. Ögat omfattar en omätlig horisont och stannar först vid en gles och otydligt blånande bergssträcka, som aftecknar sig mot himlens: djupare :azur, och öfver hvilken resa sig i norr, fast till olika höjd, Blaafells tvenne ansenliga klackar, och i öster Heklas snöbetäckta massa: Luftens genomskinlighet och svalka, bergens vågiga konturer, frånvaron af all slags trädartad vegetation, hela: landskapets både vidsträckthet ech-färgton,: allt har en förvillande likhet med anblicken af vårt franska Afrikas vidsträckta dalar under de vackra vinterdagarne. — Ännu en likhet: vår karavans något krigiska utstyrsel, dess långa rader af Jastdjur, den gälla klangen af den franska trumpeten, som första gången: genljuder i dessa öde nejder, allt bidrager att göra illusionen fullkomlig. : Vår vägvisares häst, som galopperar i spetsen för hela kolonnen, kastar sig hastigt bakut; han har råkat sätta foten på den brännheta gyttjan, och denna plötsliga kontakt uppskrämmer det stackars hyperboreiska djuret: Vi hafva nu beträdt en jordmån, som genom allavsina porer framsvettas geysernas -underjordiska och sjudande vatten. Detta samlar sig först i smala rännilar, hvilka öka sig till bäckar, och dessa bilda forsar och fall; hvarpå alltsammans förenar sig med Hoevitas tillflöden. Hästhofvarne gifva ett eget ljud på denna besynnerliga mark, som kunde liknas vid en lindrigt kullrig skumslef, eller snarare vid ett kittellock, försedt med en stor mängd hål till immans utsläppande. Vidden af denna sällsamma mark är 1500 fot från norr till söder och 000 från öster till vester. Den -kiselartade fällning, som vattnet afsatt, har höjt den ungefär 13 ä 18 fot öfver slätten. Här är ej tid att titta uppåt luften, Den resändes fot stöter vid hvärjc steg mot någon af den underjordiska ugnens dragluckor. En ytterst turm jordskorpa skiljer honom från afgrunden. Trattarne antaga olika former; somliga vidga sig till störa kar af oregelbunden skapnad och många fots bredd, hvaruti vattnet, som är af högre temperaturän i vanligt kokande tillstånd, företer samma lugna klarhet och djupa genomskinlighet som de vackraste källor; andrå utgöras af simpla urhålkningar i klippan, ur hvilka strålar af ånga ständigt framskymta, jemte ett regn af kokande vatten. Denna underjordiska värmapparat meddelar sin hetta åt hela jordmånen; man kan ej gräfva ett hål. icke en gång sticka ned en käpp, utan att ett hvitt moln af brännhetånga framfränger. 1 medelpunkten af den höjda marken reser sig den stora Geysern, med sin krona af ånga, från sin kiselbygda tron; en stolt och lättretlig herrskare öfver en hel befolkning af andar från eldens rike, ishvilka mytologien skulle personifierat de naturkrafter, som verka i alla dessa källsprång. Dess vatten sjuder uti ett bäcken af fullkomligt regelbunPape