kunde återfinna sin naturliga mine. Den stacr kars karlen måste derföre uppsöka en af sina vackraste grimacer och sätta på sig, hvar ång han gick ut; men detta blef honom ock i längden odrägligt, och en vacker morgön skär han halsen af sig för att en gång blifva gvitt det grimåsapparat, som han hade fått i stället för sitt ursprungliga ansigte. Denne mans olycka är en bild af en af skådespelarens största faror: faran att tappa bort sig sjelf; men jag skall här — undantagsvis — lemna ett exempel, som är mera betecknande än alla liknelser. Det var en gång en stor skådespelare, som å förlöfningsdagen frågade sin käresta i hvilken rol han hade behagat henne mest, — och efter ett ögonblicks betänkande fick han till svar, att det var i Carl Moors rol. — Godt ! utbröt konstnären, då skall du för framtiden beständigt se mig såsom Carl Moor ! Flickan blef naturligtvis förskräckt och bad honom, för himlens skull, alltid vara sig sjelf. Men hvad svarade han ? — Han svarade : Nej. min älskade, låt mig få vara Carl Moor. Det är en karakter, som jag känner uti de minstå detaljer. Mig sjelf är deremot en rol, som; jag icke haft på repertoiren i flera år, och det skulle kosta mig en oerhörd möda att ånyo instudera den. Historien låter fabelaktig, men den är mindre öfverdrifven än man skulle tro, ty hela orimligheten ligger egentligen i den unga flickans begäran. När en stackars soldat ha: legat krumböjd i fyra och tjugo timmar) och slutligen blir lössläppt, så fordrar ingen att han skall röra sig fritt och obesväradt: tvärtom, enhvar skulle finna en dylik fordrar omensklig ; men när en skådespelare kanske i fyra och tjugo år har nödgats lägga banc på sin röst, sina miner och hvarenda rörels — kort sagdt: krumböjt hela sin varelse på allt upptänkligt sätt, så fordrar man, att har Nikaväl skall vara naturlig och otvungen elIr, söm man säger: vara sig sjelf utom teatim. — Hvilken omensklig tordran! Jag är naturligtvis den siste, som vill påstå ätt hvarje skådespelare skulle tappa bort sir Ae men jag vill lika litet vara den örste, som förnekar det i ögonen fallande förbållandet, att flertalet af Thalias prester Har nödgats offra sin naturlighet på gudintians altare; och är bara den ursprungliga personligheten till någon del eller helt och hålJef utplånad; då börjar den verkliga faran. Allt det sattyg, som huserar i teaterns skärsäd, förföljer nu skådespelaren för att lock: Hönomå till att vända blicken från sitt mål-ocl derigenom hängifva sig till förödelsen. Jag vill blott nämna några af de värsta megärerni och visa hur svårt det är att undgå derat förföljelser; af de otaliga väljer jag blot: frenhe: Inbilskhet, afund och missnöje. Det är en känd sak, att teaterfolk närer vidinderliga inbillningar om sin egen talang och förmåga. Inbillningar, som synas den oinvigdt så oförklarliga, att han ovilkorligen komme att tänka på fixa idger och lösa skrufvar. Hvarje teaterdirektör skall kunna berätta dussintals historier om läspande, stammande, krokbenta och sneda dilettanter, som önska debufera såsom hjeltar och älskare — hva och en skådespelare skall kunna underrätta år om huru hans kamrater missförstå sir tälang, huru subretten fikar efter de sentimentala älskarinnerolerna, och älskaren tro: sig kunna excellera i karaktersfacket, under det att den burleske komikern mäktar efter att spela peåre noble, och teaterns grande. coquett känner en brinnande håg att uppträda såsom naiv oskuld — ja, hvar och en, som aldrig så Ntet vistats mellan kulisserna, skall kunna försäkra er om att till och med den sämsta dank derstädes i grunden anser sig såsom ett stort ljus, som orättvist har blifvit satt under skäpfn — men allt detta är så högst naturligt var och en annan konstnär har nemligen tillfölle till att bedöma sina prestationer, och derföre kan man fordra, att hanicke skall öf: verskatta. dem; men endast på skådespelare är man oberättigad att hafva denna fordran ty det konstverk han utför får han aldri; sjelf skåda. (Forts.) —— ) Ett straff inom danska armen i stället för pry gel. Red. anm. —