Aftonbladet – 22 januari 1858, sida 3

jag vet ej rätt om jag skall kalla det höst eller vår; det har verkligen en fjorton dagars tid hållit sig ganska bistert. Seinen har varit full med drif-is, alla bassiner tillfrusna, och kejsaren sjelf. har-visat sig på skridskor ute på den lilla konstgjorda insjöni Boulognerskogen; för ögonblicket är allt: detta åter slut, och vi lefva i en alldeles odeciderad saison, hvars karakteristik för öfrigt fullständigt nog innefattas i de båda orden: grippe och — smuts. Detta var ett; men vi hafva i denna mellantid upplefvat mycket annat. Vi hafva haft katastrofer i S:t Sulpice-kyrkan, dervid flera menniskor tillsatt lifvet, skollade af det sjudande vattnet från en exploderad kalorifer, vi .hafva haft hr Scheele och hans redan allt för mycket omskrifna mission, hvilkeni sjelfva verket ingen mission var. Vi hafva haft det illustra dödsfallet, mamsell Rachels. Bland tjugotusen andra nyfikna menniskor var äfven jag naturligtvis en, för att få se den odödligas?. begrafning, och genom nästan omöjliga gator, genom dessa äfven i torrväder icke rätt propra qvarteren af S:t Antoine, har jag i duggregn och kylig östanvind begifvit mig åstad i god tid på morgonen, för att intaga en plats på ?Place Royale?, från ett af hvars gamla dystra, rödbruna palatser liktåget skulle afgå. Hvad offer bringar man icke för att följa med sin tid! Och huru skulle man icke riskera en snufva, för att bevittna någonting så storartadt som den franska tragediens sista färd? (de allvarsamma tidningarnes uttryck för tillfället). Hvad har jag sett? Icke synnerligt, men jag kan dock säga, att jag varit med?. De aldra flesta hafva för öfrigt icke sett mer än jag. En likvagn, företrädd af en liten afdelning gensdarmer för att rödja plats, en oändlig fil af ekipager, inneslutande gräddan at len franska litteraturen och konsten; porten till ?hotellet? klädd i svart med ettstort silfver-R öfverst i en vapensköld; att följa med ut till kyrkogården bade varit: fullkomligt spild möda, enär på förhand platsen der var så upptagen, att tåget nästan med vapenmakt? nödgades bryta sig sin väg fram. , Ni har redan af tidningarnes berättelser sett att hr Alexandre Dumas, jemte trenne andra notabiliteter, uppbar likvagnens bandeaux, att sorghuset representerades af hr Rachel fadren?, med andra ord, den gamle juden Felix. af hr ?Rachel brodren? och af mamsellens? yngste son (hon har efterlemnat fyra), samt att bland talarne vid grafven äfven var Jules Janin, hvilken eljest endast ytterst sällan sålunda offentligen uppträdt, men vid detta tillfälle ansåg sig böra göra sitt yttersta, och hvars tal har väckt en rättmätig sensation derföre att han med verkligt. mod och med en. oförbehållsamhet, som ingen just från det hållet väntat, tog sig anledning att beklaga tidens armod till följd ej blott af den ohjelpliga förlusten af de litterära och artistiska storheter, som grafven i de sista månadernr här slukat, utan äfven af den beklagansvärda frånvaron utaf andra franska snillen, en stor, evärdlig fransk skald i spetsen (hör!), dem landsflykten, grymmare än grafven, håller fjernade från deltagande i fäderneslandets. andliga -mouvement, och hvilken man snart ej längre kan hälsa annat än som sköna minnen, lefvande jordåde. Alltså, mademoiselle Rachel Felix har med stor högtidlighet och under tillopp af ett deltagande folk? blifvit sänkt i jordens moderliga sköte; huruvida den franska tragedien? blifvit det med henne, detta är nu en fråga för sig. I allmänhet tror jag icke för min del, att en artist, om äfven aldrig så ovanlig och aldrig så högt uppbärande sin konst, drager konsten med sig i sin graf... .Den sanna konsten är större och af mera olympiskt lif än så. En konstnär tager sin specialitet med sig. och hans bortgång kan i det större vålla en paus, men det sades också att tragedien var död med Talma, det visade sig att så icke var, och skulle jag rigtigt bigta mig, måste jag tillstå, att alla märken synas mig häntyda på, att den franska scenen just efter Rachel skall erhålla en tragedi, till och med: bättre; större och fullkomligare, än den hon gaf. Det ges här tusen spridda -elementer dertill. hvilka vänta på att samlas till ett nytt organiskt lif. Rachel-stod i sjelfva verket i vägen för det nya. Hennes konst var egentligen ett på benen åter uppmagnetiseradt gammalt, en oerhörd puff hade en gång för alla proklamerat denna hennes tillfälliga konst för den enda. verkliga och lefvande sanningen, och om jag ej misstager mig, har den franska publiken. en gång starrblind i betraktandet .af Rachels patetiskt magra armar, redan låtit mer än er gryning till åtminstone lika god tragisk konst — passera opåaktad förbi. Man skall efter dett: få ögonen upp äfven för något annat, -och detta något andra skall tillåtas att taga ut sin rätt. Jag vill. härmed ingalunda hafva sagt, att icke Rachel var en konstnärinna af värde. till och med i visst afseende af stort värde: Jag har sett henne i hennes fullkomligaste och lyckligaste period, åren 1838 och39. Hon var icke — åtminstone efter mina känslor — hänförande, men hon frapperade; midt i en handling af. likgiltig prosa, midt i ett föredrag af ingenting, stod hon der plötsligt son en. antik staty, af plastisk skönhet; med sitt grekiska draperi och sitt bleka, episka ansigte. uttalade hon ett ord med en nyans, träffad i det aldra riktigaste, kastade hon slutligen en ge WAR KR RR RR TE V DAR I