Aftonbladet – 22 januari 1858, sida 2

Det blef ett allmänt skratt. Den sist talande ansågs vara förmögen kanske mervän han verkligen var, och den mannen; som fram: kastade frågan, var känd för att jemt vilja låna och för dåliga affärer. Jag behöfver inte cdra pengar, sade han något häftigt. . aJag är glad att höra det, min gosse, mycket glad för det. c Jag har arrendesumman här i fickan, såde han. s Denna försäkran åtföljdes af ett lätt slåg vid sidan på de benkläder af skinn, som han bar, och af en trotsig min. i Ni har väl sålt oxarne, då? sade Giles torrt. z Banks rodnade af förödmjukelse; den gamle, kloke förpaktarens gissning var alldeles riktig. Någon af ärrendatorerna lyckades ingå en ötverenskommelse med agenten — utan tvifvel fann den sednare då nägon fördel vid denna eftergift; andra lemnade sina hemman i vredesmod, men mängden underkastade sig att ge högre arrende. Detta senare gällde isynnerhet de gamla arrendatorerna, hvilka, liksom Giles, hadetagit sig temligen väl ut i verlden och icke kunde uthärda den. tanken att lemna sina hem och de fält de så länge hade odlat. Den sistrimde personen följde emellertid vinken att lemna sin gård. Han var en klok man och fattade det välbetänkta beslut, att icke uppsffra sin mödosamt förvärfvade föröägenhet för att öka sin nya matmoders inkomster: eller fylla hennes agents redan förut vil försedda. börs. Hans enda son; William; badelänge önskat emigr och hellre än att skiljas från honom. mt asekbabans hustru att följa honom.