Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 3

För att å andra sidan visa, huru ängsliga ultramontanerna äro öfver att känna sin terräng mrd hvarje dag bli alltmera osäker och underminerad genom folkens vaknande sjelfmedvetande, meddela wi efter ett hamburgerblad följande uppsats rörande jesuitismens och den papistiska hierarkiens senaste misslyckade försök att återkomma till väldet i Sardinien: Uti Piemont har man för kort tid sedan gjort en upptäckt, som lemnar ett nytt, lärorikt bidrag till historien om partiernas strider. Genom den stora framgång, som konung Victor Emanuels och ministerpresidenten Cavours ärliga konstitutionalism haft att glädja sig åt, samt det raska framåtskridande denna sunda politik medfört uti sardinska staten, har man vänt sig vid den åsigten, att framåtskridandets sak är så varaktigt betryggad i detta land, att den ej skall kunna lida något synaerligt afbräck, samt att Piemont följaktligen är den brännpunkt, hvarifrån nationalsjelfständighetens och irihetssinnets strålar skola utströmma öfver hela Italien, samt småningom befordra detta herrliga lands appblomstring och eröfring af nationel sjelfständighet. I allmänhet kan man äfven säga att detta hopp icke saknar grund, utan vinner näring af de friska ngdomliga lifskrafter, som yttrat sig på mångfalga sätt, så väl på Piemonts folk, som dess regeog. Men den allrasenaste tidens historia varnar likväl, genom de högst betecknande tilldragelser som passerat under partistriderna vid valförrättningarne ll det nu samlade sardinska parlamentet, mot den örhastade, till trygghet insöfvande föreställningen, utt folkets rättigheter äro tillräckligt befästade och orubbliga under hvilka politiska vindkast och stornar som än må stryka fram öfver den italienska halfön. Det har tvärtom visat sig att sardinska folkets frioch rättigheter ingalunda äro varaktigt beryggade, förr än den andliga striden b ifvit fullsomligt utkäimpad, och den reaktionstendens, som ridlåder de murkna andliga institutionerna, blifvit skonlöst slagen till marken af de unga, friska lifssrafterna hos folket, samt såsom resultat af denna ya seger: en genomgripande reform af lagstiftninsen gjort prestwäldets sidoinflytande på landets poliiska lifsntveckling omöjlig. Denna kamp har det frisinnade Piemont icke ännu kämpat, och det skall kosta sardinska folket myc