Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 3

stantiska bekännelsen, betraktas såsom politisk princip, och hvar och en, som icke i yttre måtto håller sig till densamma, skall — då ett totalt undertyckandenu mera ej låter verkställa sig — åtminstone ej anses fullt berättigad i politiskt och borgerligt hänseende. Dessa grundsatsers förkunnare äro emellertid, så snart de finna sig sjelfva tryckta och ins skränkta, afgjorda kämpar för religionsfrihet; notabene en frihet för dem allena. De betrakta det religiösa lifvets frihet, icke såsom en naturlig rättighet, på hvilken alla kunna göra anspråk, utan såsom en företrädesrätt för dem sjelfva -— för att derjemte kunna bibehålla herraväldet öfver annorlunda troende. Nå väll — då måste ock nödvändigt statsmakten egentligen bestämma, hvilken den sanna tron är, som måste omfattas. Icke blott Italien och Sverze, utan ännu mer Kina och Turkiet (enligt de ända till senaste tider der gällande stadgar) skulle då vara de förverkligade idealerna, de fromma mönsterstaterna för en religiös politik, tyder tillbakastöter statsmakten hvarje religion, som den enligt sitt samvete håller för villfarelse. Englands och Preussens regenter skulle deremot, genom de der bestående toleranslagarne, svårt hafva försyndat sig emot sin religiösa öfvertygelse, och de berde åtminstone då och då utöfva en smula förtryck emot katolikerna, för att icke låta sin svåra förbrytelse vinna full bäfd. Grundsatsen för denna statskonst, som på det ena stället kallar sig. cvangelisk, på det andra katolsk, innefattas i den bekante förföljaren af de kristna, Diocletiani yttrande: Ingen ny religion må fördrista sig att tadla den gamla, ty det är den största förbrytelse att antasta hvad som en gång blifvit af våra fäder antaget och inom staten vunnit burskap. Om det österrikiska konkordatet yttrar artikelförfattaren, att det motstånd och den misstrogenhet, detsamma väckt, icke skulle ha varit möjliga, om från deras sida, hvilka emottogo friheten (katolikerna), ettöppet, uppriktigt erkännande af en lika frihet för annorlunda troende äfven blifvit uttaladt. Ett af de hos oss mycket åberopade skälen emot religionsfriheten upptager han och vederlägger på följande sätt: Man åberopar sig deruppå. att i främsta rummet materialister, ateister och religionens fiender i allmänhet önska religionsfribet. Men det är icke så — dessa hyckla blott härutinnan. Om de finge makten, skulle i religiösa angelägenheter statsmaktens tvång användas, men ett tvång till religionslöshet. Detta hyckleri kan endast mötas med den sanna friheten. Den art af konservatism, som representeras af den s. k. goda pressen, utgår från en förvexling af religion och politik, kyrka och stat, gudomligt och menskligt. Till nutidens hela andliga verksamhet utsträcker denna reaktionära konservatism sin fiendskap. En dylik konservatism innebär en återgång till fordna förhållanden, hvilkas lifsverksamhet oåterkalleligen är förkolnad. Medeltiden har spelt ut sin rol, och den kunde icke, i trots af alla ansträngningar sedan dess uppgift i verldshistorien var fullgjord, längre bibehålla sig. Försöken att bevara det irriga och bristfälliga, som den innebar, ha endast förstärkt kraften af den skakning, hvarigenom den gick till grund. Skall väl nu, sedan den naturenliga medeltiden gått förbi, en romantiskt tillkonstlad medeltid kunna utöfva någon återupplifvande verkan? Underbart nog, är det endast den fria anden, som förmår inom menniskolifvet frambringa omgestaltning och framåtskridande. Blotta naturen förblifver i sina lifsformer oföränderlig och stationär, just emedan hon är ofri. Skulle nu kristendomen, hvilken ibland alla religioner bestämdast medgifver andens fria sjelfverksamhet, icke gerna se den andliga bildningens framsteg, gynna och understödja dem?