Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 2

Med dessa ord lemnade hon rummet. Roderick Hastings bör ej träda öfver denna tröskel så länge hans offer ligger obegrafvet under detta tak. Det vore en förolämpning mot den döde, en förebråelse mot de efterlefvande att tillåta det, sade kyrkoherden djupt skakad. Låt honom komma, sade mr Elton lugnt. Jag känner den man jag har att strida med och är fullkomligt beredd att möta honom. FJERDE KAPITLET. Den tår, som glimmar på barnets kind, Snart torkar, och glädjen blir åter ny — Lik daggens perla för morgonens vind, Då solen lyser i blånad sky. W. Scott. Nicholas Pim var tidigt följande morgon sysselsatt med sitt vanliga arbete på kyrkogården-i :Crowshall; hans lärjunge, lilla Dick, satt bredvid på en grafsten och såg på under det han gräfde. Det låg ett ovanligt uttryck af allvar öfver barnets ansigte, som ej. undföll den gamla mannens uppmärksamhet. Den enkla:kransen af smörblomster och guldvifvor, som han plockat ute på fältet, hängde vårdslöst på armen, och då hans kamrater — Marthas andra fosterbarn; som under skratt och rop hade förföljt hvarann omkring grafstenarne, ropade åt honom att komma och leka med dem, skakade han bara på hufvudet och kastade till dem blommorna. Hur är det med dig, Dick? sade dödgräfvaren; du ser så mörk ut som en begrafningsprocession. Är du rädd för storklockan? Den ringer för stackars sir Harry. Är han död? frågade gossen ifrigt. Ja, och stor skada är det,:ty en god herre var ham, och välgörande mot de fattiga; de skola sakna honom bitterligen. : Hvarföre dog han då? frågade barnet; dö bara :de .goda?