Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 2

Frankrike nä böanner sig efter mångaTårs förvirring och Strider. Regeringen styr. Verkställande måkten befinner sig i Tuilerierna och hos statens höga myndigheter, icke i ett halft dussin bleckhorn. Den offentliga opinionen och de offentliga intressena följa sina naturliga ledare i stället för att förlora sig i tusentals labyrinter i spåren af tidningsskrifvare, tribuner och sektmän. Pressen förgiftade frågorna utan att lösa dem; regeringen löser dem utan att förgifta dem. Låtom oss tacka Gud för detta!Så långt hr Granier de Cassagnac. I afseende på vår tids dåliga romaner och skådespel anser han dem ingalunda vara resultatet af en allmän och enskilt demoralisation, uttrycket af det samhällslif de beskrifva, utan stående i sammanhang med de liberala åsigterha hos en otyglad press. Hvarhelst det finnes en fri press, der skola nödvändigt, enligt hans tanke, förderfliga meningar uppkommas i afseende på friheten; individernas handlingar och inskränkningar i regeringsmakten o. s. V. Den franska litteraturens och skådebanans förderf vill Times ingalunda bestrida; men finner högst -osann herr Cassägnacs uppgift om det ondas grund. Den bonapartiske sakföraren, tillägger bladet, vill skylla saknaden af en högre litteratur samt dramats och romanens osedlighet på individens och pressens. obegränsade frihet. Men äfven i detnuvarande Frankrike, under det andra kejsaredömet är den politiska filosofien icke utdöd, och der finnas män, som kunna säga honom, att i närvarande stund de fria länderna äfven äro de i sedligt hänseende renaste, och att inöm ingen anglosachsisk stat sådana verk skulle kunna utgifvas eller sådana stycken uppföras som de, hvilka dagligen förnöja den parisiska publiken. Men det är ej genom försöket att betvinga hvad som återstår af litteratur i Frankrike, som en förändring kan tillvägabringas. Den nya Cassagnacska tidskriften har som det synes för afsigt att angripa alla de verk öfver filosofi, historia eller statsvetenskap, hvilka icke stämma öfverens med de napoleonska åsigterna. Att reducera de tusentals volymer, som skrifvas öfver historien, till de fundamentalfrågor, som utgöra det historiska studiet, att påpeka den bästa lösnmgen af moraliska problemer, att leda litteratörer och tänkare, då de befinna sig på villovägar, allt detta utgör de i tidningens programm uttalade grundsatser. Vi veta alla hvad detta vill säga. Några tidskrifter och tidningar i Frankrike bevara ännu en skymt af. oberoende, några män vidhålla ännu stilla men ståndaktigt de läror, dem Frankrike nu öfvergifvit. Dessa skulle nu få dela den bestraffning, som komme att drabba författarne till. den sista skandalösa romanen och det senaste osedliga teaterstycket. Sådan blefve tillämpningen af herr Cassagnacs teori. Likasom han i politiken icke görnågon -åtskilnad emellan begagnandet af en fri diskussion och försvar för kommunism och uppror, så förmår han ej heller se någon skilnad emellan en författare, som förnekar Napoleonismen, och en författare, som förnekar moraliteten. Men vi hysa föga hopp till en dylik reformator. Vi veta, att Frankrikes fel härflutit af förtrycket, icke af friheten, och att demoralisationen tilltagit under de senaste åren, utmärkta genom total tystnad cch undergifvenhet. Det onda måste häfvas genom bemödanden, utgångna från förnuft och blygsamhet, men lärer ej ta till flykten för de trumpetstötar, med hvilka fåfängan tillkännagifver sitt annalkande. Det är emellertid lärorikt att finna, huru de som styra Frankrike numera erkänna, att deras land i afseende på politiska exempel, sociala grundsatser och litterärt inflytande under alla dessa år endast missledt verlden. ENDE Såsom ett sidostycke till. den hållning hr Cassagnac intager inom den franska pressen