Aftonbladet – 16 januari 1858, sida 2

l Ridderskapet och adelns aftonplenum i går var på sitt sätt rätt intressant. Som becant är, hade ståndet redan före jul beslutit, att konstitutionsutskottets memorial med förslag, att ridderskapet och adeln vid riksdagarne representeras medelst 70 valda och at ståndet sjelft aflönade ledamöter; skulle förekomma till afgörande i det plenum som inträffade näst efter den 10 Januari detta år. Af sådamr anledning, och då denna fråga utan tvifvel.är af stor vigt för detta stånd, hade i går också ett betydligt antal ledamöter infunnit sig för att deltaga i pröfningen deraf. helst man förestälde sig att, då justeringen af ett expeditionsutskottets förslag till rikets ständers underdåniga skrifvelse ängående ett ytterligare lån till Falu-Dala. jernväg var det enda mål på föredragningslistan, som föregick konstitutionsutskottets nyssnämde memorial. detta senare var det egentliga föremålet för plenisammanträdet. Emellertid förljöds det mRNA a EET Me KARE ARR SUR a SEE om: ett: ord hviskades derom på min graf, skulle det störa min ro i döden. Jag måste tala. derom, svarade mr Elton med: fasthet; det är min pligt mot den döde så väl som-mot den lefvande. Vi veta alla, mina herrar, att sir Harry gifte sig vid tjugoett års. ålder. Med en -engel, som jag trodde! utröpade baroneten, i det ban reste sig upp från hufvudgärden och stödde sitt hufvud mot handen. Det är hårdt att rycka bort den slöja, som under nio långa år: dolt det sår som blifvit tillfogadt min heder. Jag älskade henne! Min Gud, hur högt jag älskade henne! Ej med en flyktig, ungdomlig passion, men med hjertats, med själens innerliga, djupa och trofasta känsla. Jag lefde blott i hennes. närvaro; hon var min lefnads ljus och glädje. Hon var en engel, sade kyrkoherden rörd. Hon var en ond ande! skrek. egaren till Crowshall allt mera upprörd; en sminkad djefvul — hennes dygder voro blott en mask. Endast den skönhet, som förtrollat mitt hjerta, var: verklig. Jag trodde på hennex, tillade han, som: jag skulle hafva trott på bimmelens renhet; jag. drömde mig ett lif af sällhet, genom att göra henne lycklig — jorden hade ej en dröm, himmelen ej ett hopp utan henne; och, dock bedrog hon mig! Bedrog. er! upprepade presten och mr Marsh. S Ja,h on bedrog mig!p återtog baroneten med ett konvulsivt skratt. löjan är slutligen bortryckt och-I veten orsaken till mitt lidande. Jag har dolt det för veriden, ty jag ville ej att narrar skulle läsa det dödande ordet i mit utseende — ej att mitt namn sKulle blifva ett ämne för ett lågt gyckel på lågsinnade läppar. Jag har gömt min sorg för hvarje öga, begrafvit den som en orm i mitt hjerta. tills den förtärt mig; men, tillade ban, idet