Aftonbladet – 15 januari 1858, sida 3

Detta sades med hviskande röst och med blickar, hvari man kunde läsa både törskräckelse och sorg, ; Tror ni på en sådan vidskepelse? sade juristen. Kalla det hvad ni behagar — Jag: vet -aldrig att det slagit feln, svarade hofmiästaren. Jag såg det första gången: den natten, då sir Harrys farfader, sir Gilbert, dog, det är nu femtio år sedan; jag såg det vid hans sons. död; jag har sett det nu och jag skall mista den bäste, den ädlaste husbonde. Jag har burit bonom på mina armar hundrade gånger, då han var en gossen, tillade. han i ett nytt utbrott af sorg, den siste af sin ätt, den siste af sin ätt. Jag skulle önskat att Jag fått se detn, mumlade mr Elton; jag är säker på att det är något bedrägeri, något knep dermed. Naturens lagar rubbas icke för atttillkännagifva en enskilt mans bortgång, huru ryktbara hans namn och hans ätt än må vara.n Det der kallar ni lärdom, kan jag tro? anmärkte sir Harrys trogne tjenare. Förnuft, Alan, förnuft! Kalla det hvad ni vill, svarade den gam le mannen; jag måste tro mina egna sinnen; Det finns ej en underhafvande på godset, en tjenare inom familjen, som ej tror derpå. Från sir Gilberts dödsdag har familjen aldrig varit enig eller lycklig. Make emot maka, broder emot broder, syster emot dem båda. Gud allena kan säga när denna förbannelse skall taga slut. aDen skall göra det, när vi upptäckt den fiende, som förorsakat allt detta elände, änmärkte mr Elton, soch jag är honom redah på spåren. Jag kom till Crowshall, fortfor han, med underrättelser, som skulle hatva fröjdat er stackarsherre; men hans syster nekar mig att få se honom.