Aftonbladet – 13 januari 1858, sida 3

s gen, när hon velat böra länens invånare i något vig igt ärende, icke ansett sig kunna vända sig till huslskaperna, utan, i brist af någon länsrepreation, vid. hvarje tillfälle föreskrifvit en särskilt form för detta hörande. sammankallades år 1847 ävskomiteer, för att utlåta sig öfver det af dåvaide justitieministern grefve Posse uppgjorda förslag ny reglering af domsagor och fängelsedisirikter; år 1852 sammanträdde länsvis valde deputerade, ör att yitra sig öfver friherre Palmstjernas bekanta förslag till räntepersedlarnes förenkling. Att rege3en någon gång i mindre vigtiga frågor hos huslskaperna sökt ett uttryck af länets allmän og, utgör blott ett ytterligare bevis på nödvän eten af en verklig länsr entation, Att hus sällskaperna nu disponera en del af skatten å bränvinsminuteringen, är en fullkomlig anomali. Det af ekonomiutskottet anförda skäl emot kommunalmyndigheters inrättande, på den grund att i landet saknas kommunaianda, förtjenar lika litet afseende. ; kan icke neka mig nöjet att ådagalägga det med några ord, hemtade ur en i Statstidningen för den 22 Mars 1839 intagen artikel, som man allmnt tillskrifvit en mycket högt uppsatt pers n Jag gör detta så mycket hellre, som den off ningens ord måhända kunna hafva samma ma verkan, som en kongl. proposition plägar utöfva ntrogenheten, sedan alla möjliga skäl blifvit på ne fruktlöst uttömda. fter att hafva påpekat skilnaden emellan centraliserad styrelse och centraliserad förvaltning, anförfattaren, hurusom den berömde Tocqueville user att ett folk icke kan ega bestånd ciler förra sig utan en kraftfull centralisation i styrel remot centralisation i förvaltningen ilängd ar folkets anda och kraft; att den senare väl kan r ett gifvet tillfälle, å bestämd ort, förena en nacas alla rörliga krafter, men ej tillvägabringa, utan asthellre hindra återfödandet af samma krafter; att hon möjligen ger segern på en stridsdag och sås ypperligt kan befordra en enda mans öfvergåstorhet, men i längden försvagar statens lifsoch motarbetar en fortgående utveckling hos ett folk. Härefter yttrar författaren: Dessa tan, som innebära en obestridlig sanning och djup smannablick i samhällenas innersta förhållande, böra af lagstiftaren allvarligen behjertas. Ett folk måste ega en väl ordpad kommunalförvaltning, för fritt och verksamt kunna utveckla sina enskilta mögenheter och omsorgsfullt vårda sina lokalangenheter; det mäste ega en kraftig centralstyreise för att bibehålla den enhet och den kraft, som en hel nation så väl behöfver, för att värdigt bekläda och försvara sin plats i den stora europeiska familjen. Författaren vidrör derefter de farhågor, som man ofta hör yttras, att utbildade kommunalinrättningar möjligen kunna utveckla ensidiga och lokala åsigter, som: småningom skulle försvaga det helas kraft och samband, men tillägger, att, då skiljaktiga intressen skola sinsemellan förenas och bringas till ett helt, är det den ädlaste och bästa utvägen att lemna dem öppen talan och, medelst inbördes granlagenhet och rättvisa, bereda en säker grundval till samhällighet och gemensam förkofran. Slutligen yttrar författaren följande: Man bör hoppas att denna fosterländska fråga skall med värma omfattas af hvarje redlig medborgare; hennes utgång kommer att utöfva ett stort inflytande så väl på landets moraliska och materiella krafters utveckling, som på dess framtida sjelfständighet. Kärlekentillfosterlandet skall genom visa och välgörande inrättningar ännu mera stärkas och befästas samt deltagandet för allmänna angelägenheter lifligt yttra sig icke i en orolig och onyttig nyfikenhet, men i en lika kraftfull som sansad verksamhet, Dessa ord förtjena att allmänt behjertas. Historien om kommunalfrågans behandling i vårt land är historien om behandlingen af så mången annan riksvigtig fråga. Upphöjda åsigter hafva med öfvertygelsens hela värma blifvit af patriotiskt sinnade män framstälde. Talande skäl hafva till öfverflöd blifvit anförda. Men den fnaskande litenhetem har med de ihåliga skälen modigt bestått kampen och hittills lyckats hindra landet från att endast i ringa mån draga fördel af en reform, som, i händelse hon skett i en önskvärd ntsträckning, skolat medföra oberäkneliga fördelar. Lyckligtvis har behofvet af utvidgade kommunalinrättuingar under senare tiden blifvit mer och mer insedt; och det är i förlitande derpå som jag får föreslå, att rikets ständer måtte, med ledning af redan befintliga förslag och i nära öfverensstimmelse med norska lagen af den 14 Januari 1837, utarbeta fullständigt förslag till kommunallagstiftning för socken-, stads-, häradsoch länsmenigheter, med iakttagande att kretsen för den kommunala verksamheten, tan att intränga på statsbestyrens område, utvidgas långt ske kan, och framförallt göres oberoende af atens embetsmän, samt att berörde förslag derefter mätte till Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse öfverlemnas.