Aftonbladet – 12 januari 1858, sida 3

SMA SDB, OHAVIG ILLA JalUpllBdst UTSER al UC KUHmun, som är i valet intresserad. I Preussen, der regeringen varit oförtruten i att på allt sätt kringskansa den politiska friheten, hafva dock städerna i berörde hänseende en så vidsträckt rättighet, att de sjelfva välja alla sina embetsmän, borgmästarne icke ens undantagne, och det blott på 6 eller 12 år i sender, allt efter befattningarnas större eller mindre vigt. Endast i städer med 10,000 invånare och derutöfver utser konungen borgmästaren bland 3 af stadsnämde på lag uppsatte personer. I detta titelsjuka Pre upphöra dessutom alla vid stadsembeten tade titlar, och följaktligen äfven borgmästarens, så snart det embete, hvarmed titeln är förenad, icke längre innehafves. Men icke blott valet, utan äfven kontrollen öfver kommunernas embetsmän utöfvas noggrannare och på ett mera tillförlitligt sätt af kommunerna sjelfva, som vid uppfyllande af deras pligter äro omedelbart intresserade, än af statsstyrelsen. För öfrigt ombesörjes förvaltningen af lokalangelägenheter med större lätthet och på ett fullständigare sätt af en menighetsförsamling, än af den på afstånd verkande högsta myndigheten. Denna måste med penningar betala hvarje tjenst; all egennytta anser sig rättfärdigad då det gäller staten. Inom kommunen deremot kan förvaltningen bestridas med ytterst ringa kostnad, emedan de allra flesta kommunala tjenster äro lönlösa. Egennyttan finner der ingen näring; det blefve liksom af sig sjelf. den egennyttige skulle taga sina förvärf. Man bör djupt beklaga att genom en otillfredsställande kommnunalorganisation, och ännu mer genom frånvaron af kommunalanda, så många grenar af förvaltningen måste centraliseras hos statsregeringen. Detta är en stor olycka för hvarje land — ty lika välgörande som centralisationen är i den egentliga regeringen, lika förderflig är den förvaltningen. Det finnes ingenting, som så fast och så varaktigt sammanknyter bandet medborgare emellan, som ett väl inrättadt kommunalsystem. Redan denna fördel är af oberäknelig vigt i en tid, då stridiga näringsintressen splittra samhällsklasser och individer. Åtgärder, nyttiga för alla, hjelpmedel, gemensamma för alla, kunna icke naturligare framställas och-beslut: 8, äncaf en vid gemensamma rådslag och förhandlingar vand menighetsförsamling. Med sin egen insigt befordrar denna sina egna intressen. Kommunalsystck met förenar i sig alla fördelarne af medeltidens skrån, utan dessas olägenheter eller skuggsidor. Genom kommunalinrättningar, klokt begagnade, kunna förmåner vinnas för de menskliga samhällena; hvarom vi nu knappt kunna göra oss ett begrepp, ty kommunalandan väcker, närer och utbildar de medborgerliga dygder, som utgjorde de fordna fria samhällenas styrka och storhet, imen hvilka vår tid allt mer och mer försvagat. Vår tids ensidigt industriella riktning har nemligen gjort, att medborgaren: förlorat sig i näringsidkaren. Ett rastlöst jagande efter egna fördelar har mattat deltagande för fäderneslandets offentliga lif. Om det skulle fortgå i denna riktning, slutas det icke förr än den politiska statskroppen i sitt inre helt och hållet sönderfaller, Det finnes blott en enda damm nog stark att hämma detta hotande förderf — och denna är kommunen, ty kommunen leder den enskilte omärkligt in i den politiska verksamheten och borttager det skadliga ur sjelfva egennyttan, i det den gör fosterlandet till denna nyttås mål. En klok regering bör derföre, långt ifrån att förhindra, tvärtom på allt sätt uppmuntra den enskilte att med nit deltaga i vården af kommunens angelägenbeter. Olycklig den stat, der man, genom att afhålla sina medborgare från den kommunala verksamheten, qväfver en redan : befintlig eller hindrar uppkomsten af en gryende kommunalanda. Intresset för hembygdens offentliga angelägenheter bestämmer intresset för statens, och fosterlandskärleken har sin innersta rot i kommunalandan. Ty hvad är fäderneslandet för de flesta menniskor? En töcknig bild, en tom, oklar föreställning, som på en gång säger allt och intet. Först af födelsebygden, af det egna tjället får bilden klarhet, innehåll och djupare betydelse. Våra käraste intressen, våra dyrbaraste fördelar gruppera sig kring hembygden. Deraf kommer sig, att kommunalsinne och fosterlandskärlek äro två syskondygder, som, uppammade jemte hvarandra, vid kommunalfrihetens undergräfvande på en gång förqväfvas. Detta i allmänhet om vigten af fria kommunalinrättningar. Vill man skåda de välgörande verkningar de medföra, behöfver man blott. kasta en blick på Förenta Staterna, England, Belgien, Holland, Danmark eller Norge. I detta fall, som i så många andra, lemmar brödrariket ett helsosamt föredöme; norska lagen om förmanskaper af den 14 Januari 1837 kan i många fall tjena oss till mönster. Då denna lag utfärdades, var i Norge, efter en lång vana vid envälde, hågen för kommunalstyrelse långt mindre utbildad, än denna är i Sverge. Det norska folket tog föga del i vården af sina kommunalangelägenheter, som förvaltades af fogden nära nog utan ansvar och offentlighet. Norrmännen saknade den svenska menighetens urgamla rätt att vid allmän sockenstämma deltaga i afgörandet af socknens angeltigenheter. Det är tillräckligt bekant, huru välgörande förmanskapernas verksamhet varit; de hafva i Norge fostrat en allmän anda. Nu är också belåtens heten der allmän, ej mindre hos folket, sam vårdar sina egna: angelägenheter, än ock hos statsregeringens oganer, som funnit ett kraftigt stöd hos förmanskaperna, på samma gång de blifvit befriade från en mängd mindre bestyr, hvilka förut upptogo deras tid; Det har lyckats den norska lagen att sätta den medborgerliga verksamheten i behörigt samband med statsregeringen och tillvägabringa samdrägt och förtroende emellan folkets valda ombud och kronans embetsmän, som på så många andra ställen intaga jen fiendtlig ställning till hvarandra. Om man, å andra sidan, villse hvarthän saknaden af kommunalfrihet leder, så lemnar Frankrike ett varnande exempel. Hade de franska kommunerna egt någon verklig frihet, såskulle hvarken 1848 års republik kommit till stånd eller 1852 års statskupp egt rum, Nationen hade i sjelfva verket lika litet böse för den ena, som för den andra. I Preussen har, oaktadt regenternas sträfvande, despotismen dock icke kunnat slå några rötter, emedan de preussiska kommunerna varit i åtnjutande af en ganska stor frihet. Der fria kommuner ega bestånd, kan ingen egentlig despotism ega rum, ty endast derigenom att hvarje förman är sjelfherrskare öfver sina underordnade, kan monarkens tvångsmakt fullständigt genomtränga staten, ända ned till de lägsta kretsarne af folklifvet. . Detta har aldrig varit förhållandet i Preussen, ty.der rörde sig, vid sidan af rent monarkiska institutioner, öfverallt ett fritt kommunallif.. Den preussiska. regeringen har väl, sedan hon 1848 nödgades underkasta sig en konstitution och denna blifvit upphäfd, sjelf oktrojerat och bortoktrojerat den ena statsförfattningen efter den andra; men man har dock icke vågat att tillintetgöra kommunalfriheten, ehuru hon visst icke blifvit lemnad oantastad. Det är således i de kommunala institutionerna som Preussen haft ett värn mot sina regenters sträfvanden efter despotism. (Slutet. följer.) me , Öfverståthållare-kapriserna. Mäånne öfverståthållareembetet någonsin stus derat Elers beskrifning öfver Stockholm? fi Nej, troligen har detta arbete, hvarur man dock än i dag kan hemta mången ganska god lärdom, aldrig ingått i de studier, med hvilka ifrågavarande embete befattar sig. tv eliet