Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 3

positionsman — liksom massan af Pariserbefolkningen. PA Läroverksreformen och dess nyaste .vedersakare. ) Den långa striden angående läroverksfrågan har under de senare åren — man kan säga, efter tillkomsten af 1849 års cirkulär — i det närmaste hvilat. De rent principiella tvistefrågorna vorö i sjelfva verket tillräckligt diskuterade pro et contra, och man började finna det angelägnare att hellre hvar och en i sin stad söka praktiskt arbeta till undervisningens förbättrande, än fortsätta med dispyter, som — huru gagnelig den förda striden än på det hela varit — likväl numera borde anses öfverflödiga och som mången gång endast ledt till ordstrid och ömsesidiga rekriminationer. Man hade hoppats, att der skulle våra slut på detta, minst sagdt, obehagliga tillstånd af en mer eller mindre bitter söndring emellan svenska undervisningens målsmän; man hade hoppats, att, oafsedt all olikhet i åsigter rörande onskilta punkter, man i sämja skulle kunna hvar på sitt håll arbeta för det stora gemensamma målet — svenska ungdomens bildning. Åtminstone tror insänd. sig ej göra något misstag, om han förmenar att allmänna tänkesättet bland svenska lärarekåren varit, att striden verkligen blifvit utkämpad, och framförallt att förkättringens — den ömsesidiga förkättringens — tid vore ute. Den mera praktiska riktning, som under de senare åren i allmänhet inträdt i alla grenar af samhällsverksamheten, har äfven uppenbarat sig inom läroverket; och i detta ögonblick, när rikets ständer med så prisvärd frikostighet sökt att bidraga till elementarläroverkens upphjelpande och förkofran, böra de, som dermed hafva att skaffa, icke förspilla sin tid och sina krafter med att bekämpa och förkättra hvarandra, utan i stället lyssna till detta fältrop: fäderneslandet väntar, att hvar man gör sin skyldighet,. Ins. vill visserligen icke härmed hafva sagt, att all diskussion af läroverksfrågor skulle upphöra — långt derifrån; men han tror, att striden numera bör anses hafva flyttat sig till ett annat område, än der den fördes för ett eller annat årtionde sedan. och framförallt att parti-tiden i denna strid bör vara slutad. k Förf. till den skrift, som här granskas, har i detta, likasom i andra hänseenden, visat sig stå efter sin tid. Denna skrift skulle kan-: ske för tjugo år sedan gjort skäl för sig lika! väl som mycket annat; men i närvarande stund är den en anakronism; och man frågar sig ovilkorligen: hvad har anledningen och ändamålet med dess utgifvande kunnat vara? Har meningen möjligen varit att vid riksdagen i anslagsväg motarbeta det särskilta läroverk, som i bemälte skrift med så mycken hätskhet anfalles, så har förf. åtminstonc icke stort skäl till belåtenhet med det vunns resultatet, som varit att han fått enhällig dementi 1 alla fyra stånden. Vid betraktande häraf har insänd. för sin del tvekat, huruvida en sådan monstrositet på skolfrågans gebiet borde alls upptagas till granskning, emedan man borde befara, att dess upptagande kunde leda till pånyttfödelse af de gamla striderna. Varande, såsom nämdt, helt och hållet tillkommen i otid, är skriften icke författad med så stor taling, att den af! sådan anledning borde besvaras. Ehuru förf.; uppträder med stora anspråk, här han icke förmått att lemna en arfhandling öfver det ämne, .han föresatt sig att bebandla, ännu-mindre -ett motiveradt betänkanden, utan enkria. Flera omständigheter synas visa, att, ehuru förf. säger sig vara en gammal man, hans arbete likväl är ett tirocinium. Detta allt oaktadt har ins. likväl ej kunnat underlåta att. så söm skett, granska skriften, dels för ztt vederlägga åtminstone enidelaf de lögnaktiga uppgifter i afseende på faktiska förhållanden. som den innehåller, dels för att, om möjligt. afklippa denna slags litteratur i undervisningsfrågorna — det vill säga, denna kriaoch disputationsartade litteratur, som är full af fra-) ser och tom på innehåll. Endast ett par ord skola ock ännu tilläggas, ö Det ofantliga rop, som författaren stämmer upp emot vexelundervisningen, huru mycket står väl qvar deraf mer än ljudet? Hvad är vexelundervisning? Äldre lärjungars begagnande såsom biträde vid de yngres undervisning. I denna allmänna bemärkelse har vexelundervisning förmodligen begagnats så länge skola funnits, och det både i högre och lägre läroanstalter. Repetitörer, monitörer, pupilteachers, undervisare 0. s. v. äro allt ord, som ångitva en olika användning deraf inom skolan; och har den icke begagnats inom skolan, så har den åtminstone aldrig saknats utanförskolan, kamrater emellan, Vill och kan författaren utrota ett sådant förhållande? Vi förmoda det ej. Och är åter meningen endast att uttala ett ogillande omdöme öfver den speciella art af vexelundervisning, som kallas den Bell-Lancast a, eller kanske rättare öfver den felaktiga uppfattning aff denna särskilta metods fördelar och användbarhet, som stundom (äfven hos grundläggarne sjelfye) gjort sig gällande, så är det väl