Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 3

en tid upphöcell sig i Stockholm och vann inflytande vid hofvet, samt till och med troddes kunnå aspirera på erkebiskopsstolen i Upsala, och då hans bär utgifna skrifter framkallade åtskilliga åtgärder från kouasistoriernas sida och äfven förhandlingar vid riksdagen 1727, hvilka ledde till Dippels förvisning från riket, så kan denna afhandling, för hvilken författaren flitigt genomgått förra århundradets hithörande litteratur och äfven de hessiska arkiverna vara af intresse äfven för svenska forskare. -— Sedan Beranger, Frankrikes utan allt tvifvel populäraste diktare, bortgått och den sensation som hans död och begraffiing framkallade i Paris hunnit lägga sig, börjar den litterära kritiken taga hans författareskap i närmare skärskådande, för att, oberoende af de nationella sympatierna, söka åvägabringa ett omdöme öfver hans arbeten ur estetisk och etisk synpunkt. Journal des Debats innehöll för hågoh tid sedan en längre uppsats af Cuvellier-Fieury med anledning af en nyligen utkommen, kört men ganska karakteristisk sjelfbiografi af Beranger (Ma Biopraphies par J. P. Beranger avec une appendice, Paris 1858:, uti hvilken kritikern på ett ganska nyktert sätt anställer sina undersökningar i fråga om Berangers litterära personlighet och ståndpunkt såsom skald. Nu uppträder E. Montegut i Revue des deux Mondes, med en temligen skarp kritik öfrer Beranger. Hvad hans erotiska dikter angår menar kritikern, att de sakna allt det behag, som skönhetssinnet utbreder öfver detta ämne. Beranger har aldrig känt någon passion; vänskapen och patriotismen äro de enda rena känslor som han besjungit: sinnet för oskuld och blygsamhet fattas honom helt och hållet och han sårar det också, utan afsigt och blott instinktmässigt och omedvetet. Berangers politiska och patriotiska visor låter Montegu vederfaras all rättvisa, men anmärker att de stå i närmaste samklang med författarens helt och hållet parisiska natur, en verklig gamin de Pariso. Med sin blandning af goda egenskaper och brister har denna sånggudinna allt, som behöfves för att bli populär och bli ett eko af massan; och på ett eller par undantag när har feranger endast återgifvit den stora mängdens vexlande passioner. Han uttrycker nästan aldrig individuella känslor; han lyfter sig aldrig högre än den publik, till hvilken han vänder s ch är den minst lyriske bland alla lyriska skalder. Det var utomordentliga omständigheter, som höjde denna sånggudinna på popularitetens tron. I det ögonblick, då nationen vår uttröttad af kampen, då man tyst böjde sig för de återvändande Bourbonerna, då man i stum förtviflan trodde allt förloradt, då hördes plötsligen en hvissling, en äkta pariser-hvissling, skarp, genomträngande, mera fruktansvärd för segrarne än den mest glödande vältalighet och den våldsammaste vrede. Det var Beranger som gaf signalen till den strid, som skulle föras utan stillestånd och skonsamhet, tills Bourbonerna andra gången fördrefvos. Beranger var hvarken republikan, orleanisteller bonapartist, han hade ingen bestämd politisk åsigt; han var blott oppositionsman — liksom massan af Pariserbefolkningen.