Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 2

hand ur hans. Det förekom henne nästan, som om han ville utspionera. henne. Man kommer då så lätt i fara att missförstås, sade han. Och misstros... bifogade hon eftertryckligt. Riktigt, att misstros och missdömas... man måste då underkasta sig, och hoppas på tiden och på .. Och på? Hr von Arnim teg. Sina goda föresatser, tvifvelsutan? sade fru von Arnim skämtande. Äfven på dem; men ni vet, Animap, fortfor han med allvarsamt leende, att vi arma dödliga bygga mindre på rättfärdigheten än på nåden...! För min del, tillade han vekt, har jag ingen annan tillflykt. Dylika fragmentariska samtal af mera betydelse än den vanliga sällskapskonversationen, och som draga en och annan guldtråd genom denna brokiga, evigt upprepade penelopeväf, förekommo flera gånger emellan hr von Arnim och hans fru, hvarigenom något pikant och hemlighetsfullt uppstod i deras förhållande, VIL. Vintren tycktes emellertid Anima temligen lång i den stora staden, hvilken, såsom man vet, i sig sjelf har någonting enformigt, stelt och tungt, som lägger sig tryckande på sinnet. De flacka slätterna . deromkring, det beständiga töcknet, de skarpa vädervexlingarne och den välsignade ordningen, som qväft allt folklif, och som dömt de rymliga platserna och breda gatorna mellan de vackra. välbygda husen till en viss ödslighet och lifvet der till en ängslig formlighet, som utöfvar ett petrificerande inflytande på invånarnes lynnen och trefnad. På s. k. nöjen var dock ingen brist; man hade väl ett!