Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 3

ohejdade fingo fortsätta sina vandringar kors och tvärs. Hr v. Arnim ringde. Hvem har huserat här bland mina böcker och papper? frågade han. Förmodligen madame, svarade hans fransyska kammartjenare Josef som icke tycktes mindre förundrad än hans herre öfver de förändringar han såg. Hr v. Arnim sade intet; då han åter var allena, tog han en bok och kastade sig i en stol; skymningen hindrade honom förmodligen, ty han lade den snart åter otåligt ifrån sig, steg upp och gick till salongen. Förmaksdörren stod halföppen, hastigt sköt han upp den och gick in. Aftonskymningen hade redan inställt sig; den bredde lätta skuggor öfver alla föremålen derinne. I fönstret stod ett par blommande heliotroper; på bordet låg Uhlands dikter, derbredvid några brutna bref: Han tog upp ett af dem; det var hans egen handstil; han erinrade sig snart att det var stt bref, som han för någon tid sedan skrifvit till sin intendent angående några förindringar i trädgården, som skulle verkställas under hans. frånvaro. Han lade det tillbaka, såg sig ännu en gång omkring; let var så angenämt och trefligt derinne.. Hvarföre skulle han icke känna sig hemmastadd, hvarföre stod han med klappande hjerta och halft skygga blickar en Främling här? Hvilken underlig känsla! Han på en gång längtade och fruktade att se Wnima inträda. Hon kom dock icke; efter en stunds fåfäng väntan gick han derifrån. Hvar är min hustru ? frågade han Josef, som han mötte i trappan. Madame är ännu icke återkommen från sin aftonpromenad. Anima återkom i bästa lynne. Hon hade varit hos skogvaktarens, och hon erfor der, att hr v. Arnim fillsagt; att barnet skulle förses med