Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 3

kristlig gudaktighet, hvaruti alla protestantiska kristna, utan afseende på könfessionellå sKiljaktigheter, måste öfverensstämma. ij Hvar och en, som icke är blind för de brister, som vidlåda det hos oss rådande kyrkliga systemet samt för de vådor för hela det religiösa och sedliga lifvet, ja för sjelfva kyrkans eget bestånd som detta innebär, skall af denna Troslära hafva mycket att lära. För öfrigt hör förf. sjelf till de i Tyskland så kallade förmedlingsteologerna. Han yttrar med hänsyn till den moderna supranaturalism, som vill. bestrida förnuftet dess domsrätt i trossaker: Det är dock ett falskt och farligt stöd, som sättes under uppenbarelsens tro, när denna bygges på en oförsonlig motsats emellan uppenbarelsens och sjelfmedvetandets innehåll, — det nemligen, som påtvingar sig den menskliga tanken och samvetet såsom en obestridlig sanning. Grundvalen är falsk,ty Christug och hans apostlar bygga uppenbarligen på en annan grund. Med uppenbar sanning bevisa de sig för alla menniskors samveten. Han är farlig och förderflig, ty hvarje lefvande och kraftig inverkan på menniskans inre, åtminstone hvarje teorctisk, är derigenom utesluten: den evangeliska sanningens ord är truktbärande ifrån den dag Vi höra och förnimma Guds nåd i sanning,. Om platthet ;ch trivialitet är rationalismens kännemärke, så leder deremot den dogmatiska supranaturalismen till andlig ofruktbarhet och död. Arbetet utkom i Danmark redan i början af 1853. Tilläfventyrs skulle förf, efter de framsteg, den teologiska vetenskapen blott på de sista 4 till 5 åren gjort, i åtskilliga delar hafva modifierat sin framställning, i fall han nu hade sammanskrifvit sitt arbete.