Aftonbladet – 29 december 1857, sida 3

den sig så kallande humanistiska glosbildningen. Det är så mycket mera anmärkningsvärdt, som detta hän kommer alldelesopåkalladt; enär, insändaren veterligen; de nyar åsigternas försvarare, om de än ej annat än med tillfredsställelse -kunnat erfara utmärkte mäns bifall, likväl aldrig såsom skäl för sina åsigter åberopat någon auktoritetstro. Hvad slutligen beträffar de medgifvanden åt de nyare åsigterna, söm äfven iden nya skollagen blifvit gjorda, så insinuerar förf. att detta berott derpå, att föredraganden för ecklesiastikärenden — den ende inom regeringen, som veterligen egde någon högre lärdom: eller någon pedagogisk erfarenhet — blifvit öfverröstad af sina okunnige embetsbröder. Det vore sannerligen intressantatt veta, om det i verkligheten så förhåller sig, eller om denna uppgift, lika med så många andra i författarens brochyr, förtjenar att utmärkas med den välbekanta noten ,historiskt. Sedan nu emellertid författaren på detta knapphändiga sätt improberat anhängarne.af de nyare åsigterna i undervisningsfrågan, återstår att se hvilken förkrossande auktoritet han sjelf är, som kan tillåta sig att så kavaljerement afspisa både små och store män, som våga tänka :olika med. honom, och i stället framhålla sina egna åsigter såsom ofelbara. Han har icke underlåtit att upplysa härom. Visserligen uppträder han: såsom anonym; men han har dock meddelat sin meritförteckning... Denna innehåller, att han såsom enskilt och offentlig elementarlärare under nära 40 års lopp genomlefvat hbela tidrymden för denna strid, som söndrat tänkesätten i vårt land, att han derunder icke saknat tillfälle att lära känna de stridande partiernas meningar och förfaranden, att iakttagå de förändringar eller modifikationer, som dessa tid efter annan undergått, och att nästan steg för steg följa gången af reformens utveckling,, och att hans åsigter, efterhand mognande under årens och den praktiska handläggningens pröfning, antagit naturen af en stadgad öfvertygelse,.--Man finner häraf, att författaren således vill tillerkänna sig erfarenhet; men han har i sjelfva verket endast gifvit oss ett åldersbevis. Man kan likväl hafva genomlefvat en ganska lång tid, utan att hafva samlat någon erfarenhet; -emedan man aldrig sökt någonOm författaren t. ex. vore en sådan kammarlärd, hvars verld icke sträcker sig. utanför gränsorna af lektionsrummet och hans studerkammare; om han efvat sina 40 år i Stockholm, utan att ens grn ett eller annat flyktigt besök, ännu mindre genom en noggrann, långvarig observation, hafvasökt lära känna der befintliga läroverk, hvilka han likväl tillåter sig att bedöma; om han vore så ytterst stationär till lynnet, att han under denna långa tid: icke ens af nyfikenhet kunnat förmås att företaga en-så lång resa, som till Upsala, hvilken stad, med den der befintliga högskola, han ändock aldrig sett; om, med ett ord, hela hans förmenta erfarenhet bestode uti att han på sin soffa läst de stridsskrifter, som i skolfrågan blifvit publicerade; och att han år ut och år in följt en och samma undervisningsmetod, utan att hvarken sjelf: hafva försökt något nytt eller. undersökt andras lärosätt, hvad vore denna så kallade erfarenhet värd? Hvad bevisar väl, att författaren, med all-sin förmenta erfarenhet, till -slut är något annat än. möjligen helt rätt och slätt-en gammal pedant; d. v. s. att han fillhör en klass af menniskor, som verkligen äro de sista man bör rådfråga i afseende på det allmänna ordnandet af undervisningen, och hvilkas auktoritet till och med i rent pedagogiska frågor insändaren har funnit endast: alltför många anledningar att föga högt. värdera. -Insändaren säger icke, att författaren verkligen är en sådan: person, men att han kan vara det; och att så länge han döljer sig under anonymitetens täckmantel, det icke ger honom den allraringaste auktoritet, om han än vore 100 år gammal; ty det är alltför möjligt, att han, äfven medsina 100 år på nacken, både i erfarenhet och resonnement kunde vara ett barn. Att författaren, oaktadt sin åberopade ålder, ändock ej hunnit lära sig den enkla konsten att tala sanning; skall nedanföre ådagaläggas. Efter: denna långa inledning, föranledd af den trotsiga och oförskämda ton, med hvilken författaren uppträdt, gå vi till sjelfva sakan IN ln nes oråd sank RR nt RAR OR