Aftonbladet – 29 december 1857, sida 3

appstämt en annan Yisa. Låter jag — så lyda hans slutbetraktelser — mina blickar falla på elementarläroverkens närvarande ställning och blifvande öde, så sväfva de öfver en tafla af idel tröstlöshet och med de mör: kaste skuggor; och han anropar Nemesis — denna Nemesis, hvars gång genom tiderna är tyst, men säker, att hämnas den närvarande tidens villor i afseende på undervisningens ordnande; Att ånger och återgång till det gamla goda en gång skall komma att inträffa, derom är han viss; -men när? — det hvilar i de odölige gudars händer). Läsaren lärer redan af dessa korta utdrag finna, att man uti författarens person har att göra med en klassisk herre. För öfrigt torde kna behöfva tilläggas, att anledningen till litanian är de sista decenniernas arbete för elementarundervisningens förbättrande eller hvad man i korthet kallar läroverksrefor en, för hvilken, liksom för dess befordrare och anhängare, eller de af förf. så kallade reformvännerna, han hyser ett lika stort misstroende som förakt. : Det synes påtagligen, att författaren gjort sig en hög föreställning om sitt opus och inbillat sig att detta måste komma att göra ett oerhördt uppseende. Han far fram med ett starkt anskri och med hotande -åtbörder, under det han, lik en annan pedagogisk Achilles, från sin stridsvagn :utddelar hugg och slag åt alla sidor... Insändaren befarar likväl, att det hotade Troja — skolreformen och det nya skolsystemet — icke faller för detta anlopp, eller ens för den med Odysseiskt försåt fylda trähäst, hvilken författaren gjort sig så mycket besvär med att hoptimra. Herr författaren säger sig försmå denna varsamhet, som alltid uppsöker de mjukaste uttrycken, för att icke stöta, och råder sömtåliga och sjukliga naturer, som studsa tillbaka för ett starkt och osökt uttryck, att skynda att bortkastadessa blad, emedan hans penna icke är skuren för sådanen. cHvad angår den sinnesstämning, som uppenbarar sig uti hans framställningssätt, och det tadel, som den, mer eller mindre rättvist, kommer att ådraga honom, vill han blott anmärka, att den icke, så vidt han vet, lockat honom att . förnärma sanningen ), utan tvärtom bidragit att ställa denna i sin rätta dager, och att han anser det sannas noggranna och oförstälda uttryckande icke behöfva något försvar, icke ens en ursäkt. Ja, äfven om denna sanning — heter det i nästa punkt — vore blandad med misstag — och flera sådana har han otvifvelaktigt, ,medgifves det, begått -— tror han icke dessas möjlighet hafva ålagt honom förbindelsen att förneka sin rättframsnatur och kläda sina tankar uti mildare färger. Följaktligen har han icke en gång någon betänklighet vid att beträda ett fält, betäckt med stötestenar. nemligen den personliga kritikens fält, eller vid att oförbehållsamt uttala sitt. omdöme om anhängarne af de nyare åsigterna i afseende på undervisningen, hvilket omdöme utfal!er så, att han visserligen tillerkänner dessa s. k. reformvänner, en uppriktig välmening och ett varmt intresse för den sak de omfattatn, äfvensom en fyndig, men rätt ofta blott sofistisk skarpsinnighet i dess försvarande, men deremot. icke . annat än undantagsvis sådana egenskaper, som allmän och grundlig lärdom, humanistiska studier, praktisk skicklighet och mångårig erfarenhet, hvilka senare. egenskaper deremot måste vara hemmastadda i det motsatta lägret. Man märker nog hvilka personer författaren sökt att med sitt omdöme nedsätta; men hr författaren, som påtagligen, i likhet med en och annan yrkesbroder, är förtretad öfver att personer utom skrået vågat tänka på undervisningsärenden, glömmer att han, under fördömandet af de män, hvilka han här utpekat, tillika — hvad han förmodligen icke åsyftat — underkänner och fördömer hela den mängd af lärare vid svenska elementarläroverket, som omfattat samma åsigter (se här nedanföre). Hvad de lysande namn beträffar, som man finner inom reformvännernas leder — t. ex. en Wallin, en Geijer, :en Berzelius — menar författaren att dessa namns innehafvare icke hade någon. domsrätt eller öfverhufvud betydde något uti pedagogikenn, och hvad Berzelius särskilt beträffar, låter han förstå, att den store kemisten icke en gång haft i undervisningsfrågan så mycken insigt som en förståndig, väl inöfvad och erfaren byskolmästare. Insändaren tror hu visserli-. gen äfven för sin del, att Berzelius icke spekulerade rätt mycket öfver konsten att lära barn läsa innantill; ännu mindre egdenågon synnerlig erfarenhet deruti; men han vet-ock, att den långa striden rörande allmänna undervisningen i vårt fädernesland icke angått konsten att läsa innantill, utan helt andra saker, såsom äfven författaren torde hafva sig be-1 kant. Ins. vet ock, att Berzelius icke blott var en lycklig kemist, utan äfven egde ett il allmänhet ovanligt godt hufvud och klart om-1 döme; vidare att han såsom lärjunge först vid ett elementarläroverk och segan vid universitetet icke saknade tillfälle att inhemta nå: son erfarenhet rörande både elementaroch aniversitetsundervisning; samt slutligen att han först såsom privatlärare -sjelfbade någon öf-1 ning att undervisa äfven i de mest elemenära läroämnen, och sedermera under. många ir visade sig såsom en högst ovanlig lärare från katedern. Att, under sådana förhål-(! landen, påstå att Berzelius i fråga om bildningens angelägenheter och ordnandet af-elementarläroverken icke skulle egt ens så stor auktoritet som en rutinerad byskolmästare (hvars hela kunskapsförråd icke en gån sträcker sig så långt som till andra klassens lärokurs i ett elementarläroverk), innebär ett sådant hån emot den hädangångne store mannen och mot de vetenskaper, hvilkas förnäm: ste representant han i vårt fädernesland varit, att man visserligen ej kan förundra sig deröfver, när man så väl som insändaren känner den rådande tonen--bland herrar klassici och gammalkonservativa i skolfrågan. men