Aftonbladet – 18 december 1857, sida 2

-edan i stor skala alstrat overksamhet ej endast för ndustriens och handelns idkare, utan derjemte arvetslöshet och mörka utsigter ända ned till den allraringaste arbetare; ty så orimlig kan väl ändå ingen vara, att han kan fordra det industriidkarne skola tunna med toma händer gifva sysselsättning och aroete åt dem de förut lemnat sådant, eller sjelfve skapa tillgångar för bristen, hvaraf de just dukat under. Då sanningen af allt detta ej kan förnekas, då det är klart att, då arbetsgifvarne återförhjelpas till verksamhet eller till .möjlighet att hålla sig uppe, den -hjelp,. som de förre få, äfven :gifves: de senare, ehuru; medelbart, -.och :att .således: alla samhällsklasser på detta; sått deraf komma i åtnjutande, så Sjhoc oss den här ofvan gjorda frågan vara lätt att besvara: att det är statens ovilkorliga pligt att, på hvad sätt lämpligast finnes, söka mildra utvecklingen och verkningarne af den pågående penningkrisen, enär detta icke är en hjelp för individer eller en korporation, utan för samhällets samtliga invånare. Ett ord finner här lämpligt rum med afseende få dem, som begagna konjunkturen för att nedsätta ce industriella klasserna och att dermed smickra sig in i arbetsklassernas ynnest. Vi vilja nemligen erinra derom, att hvarje rättsinnad arbetare, som betänker sin ställning såsom medlem af samhället, lätteligen inser, att de och deras principaler; arbetsgifvarne eller de, som antingen bereda dem arbete eller genom sina spekulationer bereda deras arbete afsättning, stå i det förhållande till Hvarandra, att den enas väl eller ve äfven är den andras, att de stå i det beroende af hvarandra, att det för båda är mycket olycksbringande; om det skulle lyckas illviljan att döm emellan utspinna Hat och bitterhet. emedan derigenom lätt kan föflätigas der eries. oförrtåga att lemna arbete .-och den andres deraf berdånde. arbetslöshet. Ju förr förmågan dertill Kan återpringäs; desto bättre för begge, men intilldess må man mer beklaga än med ovilja se på hvarandra, och önska samt hvar och en i sin mån bidraga till att de gamla goda tiderna må återkomma, till ömsesidig trefnad och belåtenhet. Att deremot tala om de lärdomar den pågående bittra lexan kan lemna för sociala reformer må man gerna uppskjuta till lugnare tider, då man helt och hållet inhemtat den och äfven har jen redigare och mer oförvillad blick öfver den.