Aftonbladet – 10 december 1857, sida 2

uppblossade; men ehuru den gången kriget slutade utan något resultat, så förde den tid icke vara långt borta, då, enligt ordspråket gömdt är icke glömdt, andra mera intresserade länder börja röra på sig för att hämnas lidna oförrätter och då icke freden dikteras i Paris, utan någorstädes österut — och skulle äfven Sverge komma med i leken, så har Ryssland derför att tacka sig sjelft. Men vår mening är ej att här fördjupa oss in på detta bränbara ämne — vi vilja i stället fortsätta att betrakta huruvida icke den ryska lifegenskapsfrågan också innehåller en ansenlig qvantitet bränbara ämnen, måhända tillräcklig för att åstadkomma den explosion vi förutspått. Vi vilja här anföra några ord af Louis Viardot, som i ett arbete om Ryssland, bland annat, yttrar: Det är ett otvifvelaktigt, historiskt faktum, att träldomen försvann från det öfriga Europa på samma gång som den infördes i Ryssland. Den antog icke en gång sin .nuvarande form uti detta land förrän vid den tidpunkt då den öfverallt annorstädes var i det närmaste afskaffad, i början af sjuttonde seklet. I Frankrike hade bönderna, redan från och med Ludvig den tjockes tid (omkring 1110), börjat att friköpa sig och att bilda kommuner, ett borgerskap, ett: tredje stånd; korstågen, på samma gång de förstörde feodalväldet, bidrogo i hög grad till trälarnes frigifvande, som gynnades på allt vis af Filip August, Ludvig den helige, Carl V och Ludvig XI Vid Henrik IV:s död (1610) funnos i Frankrike icke mer några ändra trälar än vid kyrkogodsen, och der snarare till namnet än i verkligheten. Det är just vid denna tidpunkt som den ryska öfverheten definitift fastkedjade arbetsfolket vid jorden. Ända dittills hade alla bönder en gång om året, den 18 September (S:t Georgsdagen), den såkallade Yourief-dien, rättighet att förändra vistelseort och husbönder. Denna rättighet var ett mäktigt korrektiv emot träldomen. Den nödgade seigneurerna att behandla sina trälar väl vid äfventyr att eljest förlora dem; den gjorde orättvisor och grymheter, om icke omöjliga, åtminstone föga varaktiga. Och på samma sätt som lockmaten narrar dufvorna in i dufslaget, borde seigneurerna af intresse och på ren uträkning tillbjuda bönderna åtminstone skydd, säkerhet och välstånd. Otvifvelaktigt såg man då sällan de maktmissbruk, för hvilka de lifegne sedermera blifvit utsatte; otvifvelaktigt hade adelsmännen icke heller att-af sina vasaller befara de mord, mordbrandsanläggningar och öfriga förskräckliga repressalier, som nu för tiden så ofta förekomma och hvilka, enligt inrikes-ministeriets rapporter, utgöra årligen i medeltal sextio mord på godsegare af deras underhafvande. Det är mer än ett mord i veckan! Men, för seigneurerna och för fursten medförde detta sakernas tillstånd stora olägenheter. Å ena sidan gjorde den naturliga smaken efter ombyte och det ännu naturligare begäret efter bättre utkomst af träldomsklassen en ombytlig, nästan nomadisk befolkning, som, under ett oupphörligt sökande efter de mest lättbrukade och fruktbaraste trakter, slutade med att lemna de:sämre och mindre fruktbärande trakterna helt och hållet öde. Å en annan sida, och isynnerhet under de oordningar och den anarki som, utan afbrott, räckte emellan Ruriska ättens utslocknande (1592—1598) -och Romanoffska husets tillträde till regeringen (1613), var S:t Geörgsprivilegiet för trälarne icke något annat än ett medel att öfvergifva åkerbruket för att sälla sig till falska Demetriers och andra tronpretendenters följe eller till röfvareband. Det var Boris Godunoff, den förste af usurpatörerna, densamme hvilken man beskyller att hafva mördat Demetrius och förgifvit Feodor och som sjelf blef förgifven 1605, som upphäfde Yourief-dien, eller den rättighet trälarne hade att en gång om året ombyta husbonde och dömde dem för alltid till ett stillavarande lif och fästade både dem och deras efterkommande definitift vid jorden. Men under det de sålunda, genom en godtycklig akt, gjorde hela massan af deras undersåter till slafvar åt en privilegierad kast, sammansatt af deras slägtingar, favoriter och jaherrar, tänkte tsarerna icke en gång på att, liksom Ludvig XIV, reglera förhållandena emellan dessa tvenne klasser genom ett slags code noir. En enda lag utgafs rörande detta ämne: Egendomsherren får icke döda sin träl Detta var den enda inskränkning i husbondens makt och det enda skydd som gafs åt I slafven. Det är tvåhundrafemtio år som denna belägenhet räcker, och frågan är just att förändra den innan den har räckt trenne sekler. Svårigheterna äro betydliga, det måste man erkänna; och om några komma från seigneurernas sida, hvilka, såsom egare af all jord, icke vilja afstå från eganderätten till sin egendom, så komma andra från de lifegne sjelfva, hvilka ännu äro längt ifrån att inse fördelarne af det fria arbetet och möjligTheten af en belägenhet midt emellan -husTbonde och slaf. I alla andra trakter af Europa har träldomen småningom öfvergått i kFbörjan till vissa procent utaf jerdens afkastdning ock sedan till en visspenningeränta, och trälen har på alla andra ställen förvandlats till landtbonde eller arrendator. Det är den. rändring som det handlar om att na samma fö -. Pr -. Mm TIA ARLA AL PR