Aftonbladet – 10 december 1857, sida 2

mm allt annat rundtomkring, tvang mig snart att! rycka mig lös från det demoniskt fängslande i denna förfärande syn. Jag svepte min burnus tätt omkring mig och skyndade utför den branta sluttningen genom den iskalla dimman ned till Adelsberg, der på värdshuset Ungerska kronan — en god bädd snart skänkte mig några timmars sömn, trots kylan i rummet och åtskilliga andra små obehag, hvilka ej så noga kunna specificeras. Något före kl. nio väcktes vi med förfrågan, om vi ville förena oss med ett sällskap, som var färdigt att besöka den verldsbekanta Adelsbergergrottan. Naturligtvis hette det från oss: ja wohl, wir sind gleich fertig! Inom ett par ögonblick hade vi kastat kläderna på oss och en kopp kaffe i oss, och så ilade vi åstad och hunno snart nämde sällskap, som bestod af en engelsk och en tysk familj. Den engelska familjen, en clergyman med fru och en brorson, jäfvade icke den angenäma erfarenhet jag hittills alltid haft af engelska familjers vänlighet och enkla hjertlighet, en erfarenhet, som skaffade mig en munter dispyt med värdinnan vid ett gladt middagsbord i Wien, der jag tyckte mig märka att engelsmän i allmänhet icke hade sinnesstämningen för sig. Den engelska familjen var på väg till Egypten. för sitt nöjes skull. Måhända träffas vi der igen. Inom kort voro vi vid ingången till grottan. Strax vid början af detta underjordiska rike hör du ett dystert dån och brus. Det är floden Pojk, som störtar sig ned och försvinner i en bottenlös, kolsvart afgrund. Förarenleder dig till randen af densamma och lyser med facklan nedåt. Det svarta vattnet återspeglar facklans sken i tusentals brytningar, under det att det faller från klippa till klippa, och de kringkastade vattendropparne gnistra som ett regn af rubiner och diamanter, Skalden skulle säga, att bergakungenm här har en verkstad, der små snälla tomtar, arbeta ädla stenar till smycken åt de fagra tärnor, somdansa uti bergets salar . 1 djupet, hör hur det sjuder, brottas;