Aftonbladet – 10 december 1857, sida 2

mm mellan Laybach och Adelsberg måste öfverstiga. Trötta af dagens långa färd och väntandet i Laybach, somnade. vi slutligen in och sofvo till konduktören väckte oss med: Station Adelsberg, zwei Minuten ! Här var. icke tid att i behaglig ro sträcka ut sina lemmar och gnugga sömnen ur ögonen. I en handvänning måste man samla hop sina saker och skynda ut ur vagnen. 1 nästa ögonblick for tåget vidare. Först för sent märkte jag, att en vigtig del af mitt resetyg under brådskan stannat qvar. i vagnen och olofvandes reste före mig. till Triest. Den elektriska telegrafen springer. var mitt förbi äfven det snabbaste snälltåg, dock lätt innan trängen hann fram till. Triest och långt elektriska ilbud der, som anhöll om fasttagande och strängt förvarande af den afvikna persedeln,; hvilken order jag på afton lyckligen fann vara ordentligt utförd. Klockan var mellan 4 och 5 på morgonen när vi kommo till Adelsberg. Aldrig i mitt lif vet jag mig hafva känt en så genomträngande kyla, som här. Rimfrost betäckte marken öfverallt och gnistrade kallt i det klara månskenet. En tung, hvitgrå dimma låg likt en svepduk utbredd öfver .de omgifvande dalarne och lägre höjderna. Öfver densamma uppstego. endast de högre alldeles kala och nakna fjellarne, liknande de hvitnande knotorna af ohyggliga skeletter efter väsenden från en förgången urverld. När jag vände mig bort från jernbansstationen, hvarifrån man har en vidsträckt utsigt, såg jag ingenstädes, så långt ögat kunde nå, iden dimmiga nejden, ett enda spår till-menskligt lif och mensklig odling. Allt var öde, tyst, vildt och hemskt. Det var en öken, .der allt lif tycktes för evigt hafva stelnat under någon isande förbannelse och hvars fasansfulla dysterhet det klara månskenet endast alltför mycket bidrog att framställa i gripande tydlighet. E Den genomträngande kölden ochfen bitande vind, som snart skulle kunnat förvandla den mest varmblodige åskådare af denna förskräckliga tafla till en Massa lika stel och död som