Aftonbladet – 5 december 1857, sida 2

Svenska Akademiens Handlingar för år 1856. 29:de delen. Stockholm, 1857. I början af denna del finner man ett af akademiens direktör, professor Hvasser, pä senaste högtidsdagen hållet tal, hvaruti efter några allmänna betraktelser en-kort teckning uppdrages af den hädangångne ledamoten friherre Skogman och hans båda företrädare Adlerbeth och Hans Järta. Derefter följer en med stora priset belönad, af docenten Ljunggren författad Jemförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom .konstfilosofer,. En dylik jemförelse har ingalunda varit lätt att uppdraga, då Winckelmann icke egentligen var någon konstfilosof, utan nästan uteslutande arkeolog och konstkännare; hvilket förf. äfven på flera ställen ganska riktigt antydt. Emellertid begagnas skickligt för ändamålet det lilla, som i detta hänseende står att finna hos Winckelmann, för att sammanställas med Ehrensvärds konståsigter. I skarpsinne och varm, ehuru ensidig kärlek för antikens konst voro de jemgoda; i djup divinatorisk uppfattning af naturens allrahemligaste sanningar står Ehrensvärd vida framom sin tyske föregångare, ehuru å andra sidan Winckelmanns ära såsom forskare ochkonsthistoriker är oförgänglig. Det af akademiens sekreterare författade Minne af landshöfdingen, vicepresidenten och förste arkiatern Hjärne är en värdig och flärdlös behandling af ett högst intressant föremål. Uti. Hjärnes : personlighet: igenfinner man ett af dessa svenska praktexemplar af stora och betydelsefulla personligheter från sextonhundratalet, hvilka genom lysande snillegåfvor, förvånande mångsidighet och outtröttlig flit beredt fosterlandet en, om också icke så bländande, dock i sjelfva verket sannare och mera varaktig ära än den, som. vunnits af Carlarnes bragder. Urban Hjärne hörer onekligen till de heroer inom den svenska kulturhistorien, som, genom att gå före sin tid och rycka densamma med sig och genom sin 1 sanning storartade verksamhet i mångfaldiga riktningar, framför andra förtjena, att deras minne firas och upplifvas. Biskop Thomanders inträdestal i svenska akademien har vid läsningen gjort på oss samma intryck som under åhörandet. Nu likasom då ha vi funnit mycken qvickhet, många träffande drag, en snillrik och sann uppfattning af vissa partier, men ingalunda någon helgjuten uppfattning af den hädangångnes litterära personlighet. Och läsaren har funnit sig i det hela mindre tillfredsstäld än åhöraren, ty de under ett tal omedelbart frambrytande snilleblixtar, hvarigenom Thomander är så hänförande, taga sig mindre väl ut på papperet. Måhända skulle ock med skäl kunna anmärkas, att så väl inför en akademi, som inskränkt sig till. det:allvarsamma, som öfver en skald, hos hvilken allvar var grundtonen, det hade på det hela tagit sig bättre ut, om något mindre. skämt i tonen, kanske äfven en eller annan gång något mindre salt i omdömen, kunnat användas. Det har emellertid just i dessa omständigheter måhända legat en frestelse för den med ironiens vapen så väl förtrogne talaren, och det måste medgifvas att, om de egendomliga svagheterna hos ett äreminnes föremål skola framdragas, det svårligen kan verkställas på ett i allmänhet mera godlynt sätt än som här skett. Uti hr Hvassers svar förmärkes en viss missbelåten kylighet. Om den inträdandes sätt att teckna den afgångne nämnes ej ett ord: Deremot framhålles vigten af estetikens plats i universitetsbildningen samt Atterboms förtjenster om den dithörande professionens inrättande. Thömander helsas slutligen såsom representant för den andliga vältaligheten, hvilket förklaras ha föranledt hans inväljande i akademien. — Franska Protestantismens Historia af G. de Felice. Andra häftet. Om denna del, hvilken börjar med det kyrkliga sammanträdet i Paissy 1561 och afslutas med Nantesiska ediktets utfärdande 1598, gäller samma fördelaktiga omdöme, som det vi i afseende å förra delen redan uttalat. Här tecknas bland annat den sorgligt ryktbara Bartholomeinatten, om hvilken den högkatolske Chateaubriand yttrar, att den endast framkallade martyrer, och gaf de filosofiska idgerna framför de religiösa en öfvervigt, som de sedermera aldrig ha förlorat. Herr Fe: lice slutar med följande tänkvärda ord: Den falska grundsats, att en stat, likasom den icke har mer än en konung och en regering, icke heller kan ha mer än en tro, hade kostat Frankrike tre milliarder af vårt nu gängse mynt och 2 millioner menniskor. — — Menskligheten har på högar af ruiner och genom strömmar af blod tillkämpat sig samvetsfriheten; den har kostat den för my cket för att man åter skulle låta sig densamma frånryckas. ARTISTISKA PUBLIKATIONER. 1. Gotland och Wisby i taflor. Teckninga