Aftonbladet – 5 december 1857, sida 2

LITTERATUR. Ankologisk och fysisk karta öfver iSverge, af C.A. Agardh och C. E. Dahlman, uti trenne blad. Pris5 rdr rmt. Denna. karta har med en viss nyfikenhet länge varit emotsedd, enär den redan uti det år 1853 utkomna andra häftet af Agardhs bekanta: ogh förtjenstfulla arbete: Statsekonomisk statistik öfver Sverge, angafs vara på-J: tänkt. s-Den utgör em vattendelarekarta, efter den vanliga metoden för dylika. Redan 1811 utgafs den första sådan vi känna öfver Sverge, med-en del af Norge, af Akrell. Den andra, som endast omfattar södra delen af landet, saknar årtal och utgifvarens namn, men är, som vi tro, utarbetad för vägoch vattenbygnads-styrelsens behof, och finnes i öfvertryck begagnad såsom jernvägskarta: och bifogad öfverste Ericsons betänkande rörande statens jernvägsbygnader af 1857. . Den nu utgifna skiljer sig från dessa deruti, att, jemte de bergkammar, som föreställa gränserna för de antägna vattensystemerna, dessa områden äro färglagda. medolika. färger; :Men den har icke. det topografiska beteckningssätt, som å Akrells karta tillika antyder den relativa upphöjningen af landets olika trakter: Om sistnämde karta, genom ett på den tiden mindre utbildadt ritningssätt, men isynnerhet genom det suddiga trycket, synes väl öfverlastad, och kan beskyllas vara ruggig som enl. pels (se företalet till ofvannämde häfte), så I faller likväl genom ett sådant beteckningssätt terrängens: olika beskaffenhet bättre i ögonen) än på denna, å hvilken, likasom på den nämde vattenkartan, utom bergryggarne, endast vattnen äro upptagna, detta likväl utförligare och korrektare på den senare. En mängd siffror angifva likväl i stället många punkters höjd öfver hafvet, i parisermått. Sjelfva iden af dessa vattenområdens nog-1 granna bestämmande, der till samma: område alla en större flods källor och tillflöden äro inom samma gräns noga inrymda — är såle1 des icke ny. Det kan också vara rätt intressant: att åskådligt hafva detta för ögonen. Men den praktiska nyttan af kunskapen härom kunna vi icke uppskatta högt. Ty dessa vattendelare, som äro tecknade som bergskedjor emellan flodsystemerna, äro bra olika i höjd och utsträckning för att vara alldeles lika betecknade. Ja, de äro stundom såsom J höjder knappt märkbara, och ofta långt obetydligare än ofantliga bergåsar och höjd-: sträckningar, som förekomma inmängda på helt annat. sätt emellan flodgrenarne. Jernvägaroch till och med kanaler gå ofta tvärt öfver å sådana vattendelare; ännu oftare landsvägar. För kommunikationerna: äro de således till ringa binder, isynnerhet närmare flodernas mynningar. Tvärtom äro någon gång kommunikationerna längs floderna, särdeles uti norra Sverge, vida besvärligare, ty här möta de verkliga afsatserna i landet, utföre hvilka floderna störta sig — i motsäts emot i andra slättländer, der floddalarne till stor del utgöra de öppnaste och jemnaste trakterna längs vattnet. Då uti ofvan antydda företal den vittre författaren säger, att i dalarnes djup ligga sjöarne och floderna, så inträffar detta visserligen ofta, och särdeles vid de större sjöarne, såsom Mälaren, Wenern m. fl.i Sverge. Men största antalet småsjöar, tjärnar och gölar ligga högt upp i bergstrakterna, bland skogar och fjellar. . Ja, då en mängd sådana förekomma, strödda i n grupp på kartan öfver ett eljest slätt land, så är det-ttbevis på, att en skogshöjd eller bergås der stryker frams Man kant. ex. taga för afgjordt, att i Skåne, norr om Ystad, der Krageholmssjön, Söfdesjön, Vombsjön och Romeleklint ligga, trakten är högre än lerslätten öster derom åt Sandhammaren till, der icke en enda sjö förekommer, men der författarne lagt en af dessa vattendelareåsar. Att dessa vattendelare skulle vara de bäst passande och naturligaste gränserna mellan provinserna, kan väl vid första påseende tyckas, : eftersom de gawla landskapsgränserna ofta synas sammasträffa med dessa antagna vattensystemets gränser; men konseqvent begagnade som sådana, skulle de dock ofta förete en vida otympligare landindelning än som nu finnes; ty om alla floder, som hafva sitt utlopp i hafvet, och. alla åar och bäckar desslikes (och: hvilket mått skulle bestämma skilnaden mellan. stora och små af dessa vatten?) skulle jemte sina tillflöden bestämma omfånget af de olika länen, så skulle vi få ettenda län från . Femundsjön till Kattegat, längs Klarelfven, hvaremot Halland skulle splittras uti 20 olika landskaper, eller åtminstone 4, sträckande sig från kusten uppåt Lagans, Nissans, Ätrans och Viskans källor. Med samma skäl som Emm-ån i Småland bildar ett särskilt och mycket vidsträckt flodIsystem, hvartill räknas hela Smålands kust från Waldemarsvik till Torhamns udde, så borde Kalix, Råneå-, Skellefteåoch Njurundaelfvarne i Norrland (ojemförligt större som de äro), anses som egna flodstammar. För att undvika dessa ytterligheter har man ej annan utväg än att slå ihop flera dylika elfvar: och åar i ett och samma system, hvarigenom man kan få så der lagom stora distrikter. Man uppkallar dessa efter den största floden, och i brist af någon mera remarkabel sådan, kallar. man området för en sluttning. . Så har. man, å denna karta på detta sätt indelat landet uti 19 särskilta distrikter, I förutom. Gotland, kallade Emmaådalen, Wexiö:Å Blekings-sluttningen, . Tlallands-sluttningen, SöÅA dermanlandsdalen 0.8. Ve. — Men det är tydligt att man i och med detsamma frångår principen, och formerar sina områden efter godtycke och smak, alldeles så, som man gjort när man indelade provinserna. så, att de skulle på ett ungefär bli -j hvarken för många eller för få; för stora eller Tför små. Att författarne till denna karta i öfrigt förlagt sina hufvudåsar här och der olika med hvad på de äldre kartorna blifvit lälktftaget. Sr om omaloal Ah han Iam. T— RS pr jr K— AJ Er Je