Aftonbladet – 5 december 1857, sida 2

exempel afskräcka naturligtvis.de andra, hvilka dössutom, till följd af sina många göromål för brukets räkning, omöjligen medhinna allt att åt sig uppföra ens ett uthus.Umbärandena i denna väg ha ock gått så långt, att en af dessa — man må med skäl säga beklagansvärda — måst aftröska sin erhållna gröda — innsei stugan. : Väglängden till bruket är tre fjerdedels mil, iöke körutan endast ridväg, och på kallelse måste den arme. kolaren genast skila till bruket för att mot 25 öre för hästen och 25 dito för karlen, pr dag, fullgöra sina dagsverken, deder ej utgöra något visst antal, utan så många som-bruket befaller, ofta ända till 200 om året. När nu kolaren för sina gjorda dagsverkeh tager säd af bruket, :låter detta betala sig med 25 rdr tunnan. Angående denna, så upplystes att den säd, som förlidet år erhölls å bruksegarens egendom W. i Upland, blifvit såsom alldeles oduglig oeh osäljbar förd till A. bruk, för att dess underhafvande tillhandahållas. Prof visades insändaren, som endast kan beklaga att omenskligheten hos bruksegare kan gå så långt. Det förefaller i sanning obegripligt huru dessa brukets underhafvande kunna existera, enär de, utom 1 å-200 dagsverken på bruket, äfven skola leverera 80 å 100 stigar kol. Nästan hela sommaren är kolaren sysselsatt att hugga och släpa in kolveden, hvilket denna tid måste ske, om han skall hinna att med en häst köra kolen den långa och öfver beskrifning svåra vägen till bruket under vintern. Ofta blir, midt under bergningstiden, kolaren kallad på dagsverke, hvarigenom hans eget jordbruk försummas, och med knapp nöd kan hinna inberga foder åt sin häst. Deras enda inkomst är strömmingsfisket, hvartill de dock ha föga tid. Så lefva dessa den mäktige fideikommissariens underhafvande i träldom och försakelse! Deras klagan blir aldrig hörd, ty inspektorn skjuter alltid skulden på patron, och någon appell gifves icke. ;