Aftonbladet – 4 december 1857, sida 3

SH On Vvll lHladllvl Uv Avi UdllSshadAlllv Iryggen fri Den vill kanske spela en rol i Tyskland, såsom Sverge gjorde i fordna dagar; men, au; meiner Ehre, de tiderna äro förbi!... Är det denne prins-regent? Bahlb Är det folket ? (Den ene af de fem att hvissla en lång mystisk kadens.) Är det dessa skandinaver ? (N:r 2 af herrarne att hvissla på sitt håll!) Dumheter (N:r 3 att hvissla!) Sverge hit och Sverge ditl Här började hela fem-mannasällskapet att hvissla om hvarandra. Detta fortsattes under väl fem minuter, medan de särskilta fysionomierna förenade sig i ett uttryck af den aldra putslustigaste betänklighet. Hvarefter en at sällskapet ganska förnuftigt utbrast: Och den unga sångerskan i går afton? Gefallen oder nicht gefallen? Wie?... Och dermed var den historien slut. Låtom oss gå vidare. I Köln är det Domen, som uppslukar allt annat. Sjelfva Rheinfloden, hvilken eljest denna dag var, jag vill påstå, ovanligt blå, och hvilken dessutom alltid har sitt romantiska intresse, spelar i Köln endast en sidoeller underordnad rol; om Kölnervattnet, det af Jean Maria Farinas källor, är icke ens värdt att tala. Dömen, domkyrkan, intet annat än domkyrkan! Arbetet på fulländandet af denna herrliga bygnad — ty herrlig är den — går naturligtvis icke fort, ty millionerna inflyta dock icke så lätt; men det går likväl och har i de sista åren, om man sammanlägger dem, gått jemförelsevis ganska respektabelt. Man gör räkning på att det stora medeltidstemplet skulle kunna vara färdigt om trettio år, det blir i alla fall från 1842, då arbetet ånyo upptogs. icke mer än femtio år inalles, och man bör då icke klaga, sedan trenne sekler medtagits till hvad som förut var uppfördt af kyrkan. En gång komplett, skall Kölnerdömen blifva ett af verldens underverk; detta står obestridligen fast, och Tyskland skall ha rätt att vara stolt deröfverstvida mer än öfver både sitt bäjerska öl och sin himmelske Göthe. Det skall för kommande tider blifva intressant, att studera detta praktfulla minne af medeltidens konst, och man skall alltid njuta deraf såsom af en ypperlig romantisk tidsskildring till afvexling med jernvägslitteraturen och tendensromaner. Men de många ofruktbara millionerna, det är sant! För endast räntorna af de pengar, här blifvit nerlagda, huru mycket nyttigt och stort af annat slag hade icke kunnat åstadkommas! Och för dessa pengar med räntors ränta eller med 12 procents diskonto i allmänna rörelsen!! Medgifves, isynnerhet när man efteråt sitter på sin kammare och tänker nyktert öfver saker och ting; men man gör icke denna reflexion när man står der framför dessa majestätiska filigramsrade portaler, dessa mäktiga, genombrutna torn, eller när man träder in i detta kor, som dock är och blir en af de skönaste dikter en förfluten civilisation har lemnat till minne efter sig. Detta allt är onekligen en lyx, och vår Herre betraktar det förmodligen i alla fall som en öfverflödig artighet från vår sida, han fordrar visserligen icke att vi med våra små tillgångar skola taga oss så när,, men jag menar endast att sämre lyx finnes till, och för sämre ändamål blir penningen använd i hvad fall som helst. Händelsen gjorde att jag anlände till kyrkan midt under pågående högmessa. Förutom de vanliga teatraliska föreställningarne i den egyptiskt-katolska stilen, gafs här publiken till bästa en fullständig kyrkokonsert, förträffligt utförd af en väldig kör utaf mu-J: sikälskare och musikälskarinnor, med ett yp-) perligt ackompagnement. De nummer, som gåfvos, voro alla af dessa de store katolske kyrkokomponisternas herrliga hymner med hänförelsens rhytmer och de dunkla, mystiska ackordgångarne, aoch de gåfvos, som sagdt, med en ensemble och med en skola, som skulle gjort hvilken operapersonal som helst heder. Dylik kyrkomusik uppföres i Kölns domkor hvarje söndag; man vill att det ena skall vara det andra värdigt, och denna afsigt är prisvärd. För öfrigt syntes församlingen, hvilken kunnat vara talrikare än den var, taga saken temligen likgiltigt; man stod och gapade uppåt väggarne, man rörde sig fram och tillbaka mellan de väldiga pelarne. För min egen del var jag helt och hållet öra, och jag skulle när som helst gerna kontant betala min biljett för att få höra detta om igen. I kupån på jernvägen till Aachen kom jag att kollationera denna min förtjusning med en ung tysk, som blef min reskamrat; äfven han kunde icke nog lifligt uttala sig öfver den musikaliska och upphöjda njutning han haft i domkyrkan, der äfven han råkat inkomma Just under pågående gudstjenst. Eget nog, befanns det att han, som jag, var — lutheran ! Vägen från Köln till Aachen, — Karl den Stores födelseoch dödsort, denna uråldriga stad med de mörka, backiga gatorna, de gråa och fallfärdiga husen, de murkna monumenterna, vid sidan af moderna hoteller, eleganta badanläggningar, gaseklärerade kafeer — detta stycke väg, säger jag, är redan någonting betydligt annorlunda, mera karakteristiskt och underhållande, än man hittills haft på östra sidan af Rhenen. Landskapet börjar blifva i hög grad kuperadt, här och der titta fabriksbyar fram i dälderna, äfven från höjderna en och annan gammal borg, såsom t. ex. slottet Merode, stamsäte för denna historiskt nammkunniga familj af meroder, af hvilken en greflig medlem gjorde sig, som österrikisk pårtigängare, under trettioårakriget på ett temligen äfventyrligt sätt frejdad och gaf namn åt det utsväfvande slags soldatesk, som ännu i dag kallas marodörers, Tåget går numera genom den ena tunnelen efter den andra, till bevis för att man befinner sig i terränger, der den