Aftonbladet – 4 december 1857, sida 2

sag SILL vart fullbordadb, så skall atven det blad, som hr Angeldorff betecknar såsom vandrande i Biets fotspår och såsom en rent nationell tidning,, vinna en allt större utbred-ning. — — Som läsaren torde erinra sig, topo vi oss för någon tid sedan friheten att belysa några verser ur ett poera af den bekante professorn Carl Christian Eberstein, deri han uppropar sina ståndsbröder inom Skåne till strids för den hotade statskyrkan och slutligen utbrister: Men om andans svärd ej biter på dem (de kätterska dissenterna nemligen) — — andra vapen hafva vi etc. etov. Hr professorn har nu, med anledning af våra små kommentarier, tagit till orda och i en till Helsingborgsposten insänd uppsats, adresserad till redaktionen af Aftonbladet, velat visa, att hans ord ingalunda haft den mening vi underlagt dem, att han tvärtom afskyr all förföljelse, att han är nog ädelmodig att vilja låta hvar och en bibehålla sin öfvertygelse — men, tillägger han med den älskvärdaste naivetå, om alla förmaningar äro fruktlösa, då böra kraftiga medel användas. Prof. E. inser ej att han härmed gifvit den eklatantaste bekräftelse på vår tolkning af hans kraftuttryck, och att han endast gjort sig besvär att öfversätta det på prosa. Men hr E:s skrifvelse är alltför karakteristisk för den anda af ofördragsamhet och den grofva uppfattning af kristendomens: äror, som utmärker det skånska presterskapet i allmänhet, att vi ej skulle meddela den åt: våra läsare, Det lilla hotet, en passant, om de tusentals skånska bönder, som under skånska upproret 1811 visade att de ej vore att narras med, förtjenar att tagas vara på och torde kunna anses som betecknande fog. Episteln lyder: Till Redaktionen af Aftonbladet! I n:r 239 af Aftonbladet har redaktionen velat göra sig lustig på min, embetsbröders och dertill på sjelfva sanningens bekostnad. Det synes förmätet, att vilja inlåta mig i strid med svenska pressens Goliath. Men då stridshandsken blifvit kastad ej blott mot min ringa person, utan mot 3 a 400 prester af Lunds stift, — ja, mot flera tusen af Skånska allmogen, som icke är att gäckas ined alltsedan skånska upproret 1810, har jag velat i all ödmjukhet upptaga den, lik den fromme David, som förtröstade mer på Gud än sig sjelf, Troligtvis hade ej Aftonbladets höga majestät bevärdigat dessa rader med ett rum i dess spalter; ty det älskar företrädesvis sitt eget, i likhet med sina. öfriga kolleger; derföre har jag vågat adressera mig till ett af våra anspråkslösare provinsblad. Ni har behagat hedra mig med martyrkronan och dertill med namnet af den väldige, den fruktansvärde professorn — vågar jag att taga er på orden, eller hvad troligast är, säger ni ett och menar ett annat? Det må nu vara huru som helst, så täckegs ni i nå der förlåta, att jag vågar annorlunda än ni förklara den af er citerade versen ur en af mig till skånska presterskapet författad dedikation af ett nyligen af Ste nteifrat macimen fön an taslogtok profösslön Vid Lunds universitet, Min mening har kortligen varit den, att andars svärd bör framförallt användas för att återföra alla affällingar, och visserligen icke i sämsta rummet landsförvisning, nej — jag afskyr all persekution mot enskild person och låter hvar och en behålla sin öfvertygelse för sig sjelf; men deremot, om ala förmaningar äro fruktlösa och den enskilde mannen framstår såsom Proselytmakare och såsom fredsstörare inom Jesu församling, då tror jag att i ott väl ordnadt, kristligt samhälle böra kraftigare medel användas. Har npi något häremot att. tnvända? Icke vill ni sanktionera en tygellös religionsfrihet? Då först vill jag med glädje bära martyrkronan och med försakelse af det göda pastoratet låta mitt blod rinna eller, såsom det heter, försvara sanningen intill döden. Ett annat handlingssätt vore en verklig feghet. Utan tvifvel tänka de fleste af mina embetsbröder lika med mig; ja, då en tidningsredaktör ieke utan mycket prut vill försaka för sanningens skull en obetydlig intimationsafgift, utan tar god betalning, då det gäller att försvara dem oskyldige, så tror jag deremot att flera af skånska presterskapet skulle hellre afstå sina s, k. feta pastorater, än att lemna kyrkan till pris åt en obegränsad och tygellös religionsfrihet — hvarifrån oss Gud nådeligen bevare! Ni är måhända en större teolog än man ens kan ana och dertill en lycklig exeget. Tillåt mig derföre anhålla om en exeges af er öfver följande bibel-. språk, som icke enligt min åsigt kunna stå rätt väl tillsammans med den äskade religionsfriheten. Christus säger (Joh. 14: 6.) Jag är vägen, sanrängen och lifvet, ingen kommer till Fadren utan Yger.om mig. Det gifs således icke mer än en enda väg till himlen och Gud — huru kan man då rimligtvis medgifva ett fritt val emellan flera vägar, utan att sätta sig upp emot Herren sjelf? I den bekanta parablen, som förekommer i Luc. 14: 23, säger Herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödgar dem att komma härin, på det alt mitt hus måtte varda fullt, Innebära ej dessa ord en rättighet att tvinga menniskor, heldre än att låta dem gå evigt förlorade? Apostelen säger i brefvet till Galat. 5: 1.: Så blifver nu ståndande uti den frihet, med hvilken Christus oss friat hafver, och låter Eder icke på nytt fångas under träldomens ok, — Månne ej religionsfriheten med sina många menniskostadgar blir ett träldomsok till slut, då man får efter eget behag an