taga den religion, som mest öfverensstämmer me den naturliga menniskans fallenhet? Christus, såsom ni känner, utdref med gisslen handen dem som sålde och köpte i Jerusalems tem pel — har ej Christus sålunda gifvit en auktorit ät polisen inom församlingen och låtit förstå, att, di förmaningar och ordet icke hjelpa, må kraftigarq medel begagnas för att näpsa det sjelfsvåld, hvartil religionsfriheten lätteligen kan urarta? Ursäkta benäget dessa i största enfaldighet fram stälda frågor — om jag bevärdigas med svar, skall jag försöka att, såsom den väldige professorn egnar, ytterligare göra skäl för namnet. — Jag innesluter mig i redaktionens fortfarande ynnest och bevågenhet. W. Karup d. 20 Nov. 1857. Carl Ch. Eberstein. Hvad säges, läsare, om ett sådant sätt att tolka evangelium — frihetens och kärlekens religion? Hvilka begrepp skola de obildade, skall vår allmoge erhålla derom af sådana lärare? Och kan det under sådana omständigheter förvåna, att dissenternas antal ökas och fanatismen väckes till lif? Sannerligen, hr professor, för att begagna edra egna ord, ni är måhända en större teolog än hvad man ens kan ana, och dertill en lycklig, en mycket lycklig exeget! — Redan för någon tid sedan visade det sig, att en stark reaktion hade börjat inom bondeståndet. Det gamla partiet, som har Ola Månsson till chef och som enväldigt styrt majoriteten i ståndet under hela riksdagen, blef totalt slaget af de verkligt liberale, då ledamöter till förstärkt bankoutskott valdes. Den af Ola Månsson uppgjorda listan, på hvilken han uppfört sig sjelf i första rummet, fick icke pluralitet. I gårdagens session hos bondeståndet led det gamla partiet ett vida mera betecknande nederlag. Matts Persson hade lyckats i statsutskottet drifva igenom en af honom väckt motion om 24,000 rdr anslag för en väganläggning på den i skärgården utanför Roslagen belägna Björkön, i hvars grannskap den värde motionären har sin bostad. En af reservanterna i utskottet — grefve M. Hamilton — hade emellertid påtagligen ådagalagt, att berörde väganläggning alldeles icke var något särdeles allmännyttigt företag, enär den endast vid vissa tider vore beqvämlig och skulle begagnas af besättningarne å de fartyg, som under resa tilläfventyrs infrysa och blifva vinterliggare vid Björkön. Vägoch vattenbygnadsstyrelsen hade också uppfört denna väganläggning i tredje klassen, d. Vv. s. bland sådana företag, som borde utföras, om öfverskott uppstå sedan första och andra klassens arbeten erhållit nödiga understöd. När nu frågan förekom i bondeståndet, så uppträdde en mängd talare emot Matts Perssons väg, åbesxopande hvad i reservationen anförts. Matts Persson åter försvarade sin väg med stor hetta — omtalade, att ingen ort i riket gripit så djupt in i näringarne som Björkön, der stundom några mindre farkoster byggas, upplyste, att vägoch vattenbygnadsstyrelsens ovilja mot hans väg orsakades endast deraf, att han hade satt sig emot styrelsens åtrå efter knappar och guldkrage på uniformerna, och lät förstå, att talet om de få stockar, som på den ifrågavarande vägen skulle transporteras, stöter på personligheter, som talaren undanbad sig. Ola Månsson assisterade Matts Persson oförtrutet, upplyste ståndet derom, att han sjelf tagit lokalen i skärskådan under ett besök hos Matts Persson, och då blifvit öfvertygad om vägens nytta och nödvändighet. För öfrigt ville Ola Månsson låta ståndet veta, att reservanten i statsutskottet knappast någon enda gång tillstyrkt något anslag som kom detta stånd till nytta; hvarföre det icke vore rätt att nu fästa sig vid hvad han anfört. Med Ola Månsson förenade sig bondeståndets öfriga ledamöter i statsutskottet jemte några andra äfven tillhörande hans lifoch hustrupper. Då emellertid Matts Perssons sträfvan icke rönte framgång, uppträdde Anders Ersson från Södermanland och föreslog, att åtminstone 13,000 rdr skulle beviljas; men vid anstälda voteringar förkastades icke allenast det större, utan äfven det mindre anslaget, det förra med 61 röster mot 34, — det senare med 60 röster mot 36. Det liberala partiet i bondeståndet, som i början af riksdagen var fåtaligt och då kallades på spe brandkåren, har således nu vuxit upp till majoritet, och man har alltså all anledning förmoda, att det gamla konservativa hofpartieta, som det ock inom ståndet kallats, har dukat under, trots Ola Månssons alla ansträngningar. Om än de verkligt liberala inom bondeståndet under den återstående korta tiden af sin härvaro icke kunna uträtta särdeles mycket, är det dock troligt, att den mera sjelfständiga anda, som inom ståndet nu gjort sig gällande, skall blifva så mycket mera verksam till landets verkliga nytta vid en kommande riksdag, särdeles om valen dertill sker efter förtjenst och på grund af visad sjelfständighet vid detta riksmöte. —