Aftonbladet – 3 december 1857, sida 3

samma, betydelselösa och utan spår i vårt hjerta eller minne. Hvad magistern angick hade qväfvet i hans atmosfer sedan många Herrans år varit i utomordentlig grad rådande; ty fördröjands hans Hf i mer än ett afseende, tycktes det nästan hafva balsamerat honom. Hans tankar, der han nu vandrar på den dunkla kyrkogården, hafva i detta ögonblick — förmodligen träffade: af de kringsväfvandetyperna — med ett enda lunkentuss-steg hoppar öfver 25 långa år. Magistern är blott 22 år. Hans kind ir frisk, hans öga fullt af lif; ehuru redan då ett visst svårmod röjdes deri, ty den fattige yng? lingens ungdom är sparsam på rosor men rik på törnen, och: är hjertat känsligt och sinnet vekt, så kunna s llan de förras blad skyla de senares stygn. Det är: afton, han sitter i sin låga studentkammare i Upsala, med handen under hufvudet och försänkt, som det tycks, i djupa funderingar öfver ett öppnadt bref, som han -håller i handen. Detta bref är just det, sonr han nyss åter: funnit och för en qvarts timma sedan åter genomläste. : Gud vet huru länge han skulle hafva sutit på detta sätt, omicke steg utanför och dörrens. häftiga öppnande väckt honom. ur hans tankspriddhet. En lång vacker:karl, vid hans egen ålder, inträdde bullersamt-och gick fram till det. gamla rankiga nedbläckade bordet, hvars utskärningar, ritningar och inskriptioner .— vittnande om nästan alla: hans kamrar ters konstfärdighet, — den röda nedgående solen belyste genom det öppnade? fönstret. ; ÅJj, för fan! aldrig kommer jag ihåg din förb— råttfälla här, utropade den långe star lenten, till hälften skrattande, till hälften förrgad, då hans hufvud hårdt stötte emot taket, som var ett halft qvarter lägre vid fönstret än vid: dörren. Böjande hufvudet, jomkade han sig sedan port till sängen och skastade sig baklänges leruti, under det: ELars Abram hopvek : sitt