Aftonbladet – 3 december 1857, sida 3

att ytterligare skuldsätta sig hos utlänningen -— att agan dagens blankokredit för att utställa vexlar, I dem framtiden skulle infria. Så steg man upp allt i högre, ocH när tyhgdlagens inverkan började kännas, Li tröstade man sig sjelf och andra att det snart Hade I en öfvergång. Det är ej många veckor sedan då en stor affärsman yttrade uti borgareståndet, att den svåraste kriseh redan var förbi men att så icke var visar sig uu. — Djupt är fallet från svindlande höjd. a Men nu är icke fråga om att beskrifya ställningen, utan att afhjelpa den. Så länge låneförsträckningar kunde ske och gifva vinst, var det icke bankmessigt att riksbanken skulle förlägga näringarne. Sådant tillkom eumskilta associationer. Riksbanken skulle blott sköta sig sjelf och uppehålla realisationen. Nå välan. Till det mestå är det nu dessa enskilta kreditanstalter, som ökat penningetillgångarne till en sådan höjd. Nu åligger det också dem att konima med hjelp. Men nu hörer man att det låter annorlunda. Nu talar tia både utom och inom representationen om att rikets ständer och deras bank skola rädda landet från undergång. Än skall banken upplåna några millioner specie utifrån och derföre utsläppa penningar; än skola ständerna medgifva en ytterligare sedelemission af 10 å 20 millioner rdr utan valuta, och man menar att sådant icke vore farligt, blott det sker försigtigt, likasom en oförsigtig, en ruinerande ätgärd skulle kunna företagas försigtigt.. Och mig synes att förevarande betänkande innehåller en förkänning af hvad man kan: våga, eller en förpostaffär till hvad tand har att vänta, men som dock i sig sjelf är nog så farlig, att man bör betänka sig väl innan man inlåter sig uti densamma. Först vill jag fästa mig vid beräkningen att vid 1834—33 årens riksdag utgjorde statsinkomsterna icke fullt !, af sedelstocken, men att detta förhållande nu har så förändrat sig, att statsinkomsterna snart utgöra hälften af hela bankens cirkulationskapital, Häraf ville man fivnå att en betydligare minskning uti rörelsekapitalet skulle nt inträffa emot. fördom vid de tider skatterna ingå till statsverket, hvarföre man vill att de genast skola återgifvas åt allmänna rörelsen. Men härvid borde man väl icke förgäta den omätliga tillökning uti myntrepresentativersom uppkominit på: de senare åren. Så hade privatbankerna -1834—35 . blott 600,000 rår af sina sedlar i rörelsen utöfyer riksbanken; recen redan 1840—41 4,099;000 rår, åren 1847-—48 öfver 6,000,000 rdr, åren: 1850—51 uppgick deras: sedelstock, alltid inneliggande riksmynt derifrån afräknadt, till öfver 7,000,000, och åren 1853—54 till icke mindre än .10,000,000 -rdr banko. Läggas nu härtill bräksegares hypotekskassor, alla hypoteksföreningars, brandstodsbolags med fleres obligationsr, som årligen förökats i myckenhet och cirkulerat såsom betalningsmedel, så lärer. det vara ovedersägligt att statsinkomsterna för närvarande: utgöra en vida mindre bråkdel af den myckenhet myntrepresentativer hvarmed rörelsen nu bedrifves än fordomdags, så att häruti ieke förefinnes någon större nödvändighet nu än förr att genast återgifva skatterna åt allmänna rörelsen. Men, säger: man, det är ju onaturligt och orimligt att uti riksbanken skola ligga så stora depositioner orörliga och så betydliga skatteinkormster långa tider obegagnade uti statens kassor, under det landet lider en stor brist på rörelsemedel. Denna anmärkning skulle: vara i viss mån befogad, om bankens hela sedelstock -: verkligen representerade motsvarande mynts valuta. Men såsom man vet, är förhållandet icke sådant. — Icke mindre än 20,000,000 rdr bko eller 30,000,000 rdr riksmynt representera icke något verkligt värde, utan-.synas mig motsvara hvad man kan. kalla skattkamimarobligationer eller invisningar på statens inkomster. Det vill med andra ord säga, att man anser realisationen kunna ega bestånd oaktadt ingen valuta finnes att tillgå för inlösning: af dessa 30,000,000 rdr rmt, emedan man alltid har förutsatt att en betydlig del deraf måste finnas dels såsom allmänna verks och inrättningars depositioner i riksbanken, dels uti ränterierna och statens öfriga förvaringsställen såsom inflytande skatter, och sålunda. aldrig i någöt;fall kunna presenteras till inlösen: emot silfyer..— Hvyem, inser icke att bankens realisationsförmåga är just betryggad genom denna förutsättning, och att den äfventyras i samma mån som detta förhållande rubbas, Och äfventyrligheten i:detta afseende är nu vida större än förr, alldenstund privatbankernas millioner. uti sedlar på låga valörer fylla behofvet för den mindre allmänna rörelsen och öka således lättheten att kunna draga derifrån och hopsamla en större mängd af riksbankens sedlar för-att presentera dem till inlösen vid. bankoluckan, För min del anser jag alltså detingalunda vara betryggande förriksbankens realisationsförmåga att vidtaga några åtgärder, som skulle i vidsträcktare mån, än au sker, utsläppa deinflytande skatterne uti allmänna rörelsen — och kan ur sådant skäl icke bifalla utskottets förslag. Hvad särskildt vidkommer förslaget att aflemna de inflytande skattemedlen till filialoch privatbankerna i landsorterna kan jag för min del icke hel-ler godkänna detsamma. Motioner hafva blifvit väckta att enskilta personer för att undvika. postremisser till Stockholm skulle få insätta penningar uti privatoch filialbanker och af dessa erhålla in: visningar på riksbanken för att af densamma utbetalas, samt att riksbanken skulle vice versa göra på samma sätt för att befria enskilta personer från penningeförsändningar till landsorterna. Bankoutskottet afstyrkte och ständerna afslogo dessa motioner, såsom mig syntes på goda skäl. och inskränkte dessa transaktioner til riksbanken och dess lånekontor. På enahanda sätt synes man mig också böra gå tillväga med statsverkets och riksgäldskontorets medel, och icke utsträcka dessa invisningar till andra än riksbanken och dess afdelningar. Huru säkra och redbara de enskilta bankdirektionerna än må vara, så kunna händelser inträffa då de mera måste se på sin egen fördel än det allmänna bästa, hvarföre det är tryggast att i detta afseehde inlåta sig endast med de verk, som stå under statsmakternas omedelbara styrelse. Att åter öfverlemna de inflytande skattemedlen till landsorternas euskilta bankinrättningar för att derigenom genast åter utsläppa dem i allmänna rörelsen möter dessutom samma betänkligheter, som jag förut anfört: Visserligen kunde derigenom någon ränteinkomst beredas åt staten; men den synes mig icke uppväga de möjliga olägenheterna och de verkliga vådorna. Kan man då taga för afgjordt att den enskilda banken kan återlemna pennningarne genast då de för statsverket behöfvas? Skall han derigenom icke frestas att öka sin sedelemission utöfver dess lagliga gräns? ENer under en tryckt penningeställning försvåra ortens rörelse genom indragning al de utlånta statsmedlen? Väl skall det bero på ständernas frllmäktign i riksgäldskontoret att härtill lemna tillåtelse; men står det väl uti deras förmåga att pröfva och afgöra huruvida några af de här antydda betänkligheter icke äro för handen eller kunna inträffa? För min del kan jag icke heller annat än vördsamt afstyrka betänkandet äfven i detta afseende; och ätt således ingenting vidare bör härutinnän vidFRE OT Ta Anne samma, betydelselösa och utan spår i vårt! hjerta eller minne. Hvad magistern angick bade qväfvet i hans. atmostfer sedan. många Hlamrmajia oa MARE