Aftonbladet – 27 november 1857, sida 2

LITET 28, ARSA GL BVETISRG SUKCOTIBKGR,; all ACAdA 10 skränkt sig till eftergifter, hvilka man förklärade vara otillräckliga. Utgången har nu visat, att könungen sundt bedömt allmänna opinionens ställning, och att förslaget. långtifrån att ha hållit sig inom för trånga gränser, öfverskridit Hvad nationalrepre sentationen trott sig kunna medgifva. Man måste erkänna, att det i religiösa frågor är vida lättare att vara verkligt liberal i länder, der en viss likgiltighet råder i afseende på stuitskyrkan. Så är ej förhällandet i Sverge, der man håller ofantligt på statsreligionen. Man har varit temligen ens? om att kasta ett klander öfver religionstörföljelseraa i Sverge, men vågar man väl allvarsamt jemföra katolikernas ställning i Sverge med protestantefnas i södra Europas stater? och var ej katolikernas belägenhet uti Irland för icke längesedan vida hårdare än i Sverge? Att börja med förefinnes ej hvad man egentligen kallar förföljelse. Jag fruktar ej att påstå detta, ty ag-har historien på min sida. Genom det toleransdikt, som utfärdades redan 1781, vid en tidpunkt, då ganska många andra länder befunno sig långt tillbaka i detta hänseende, medgafs offentlig utöfning af alla religionsbekännelser och en fullkomlig(!7) samvetsfrihet. De inskränkningar, som detta edikt innehöll, ha tid efter annan blifvit modifierade; de som ännu voro gällande, och hvilka äro sju till antalet, skulle ändras genom den kungliga propositionen. Förbudet för dem, som voro födda i landet och uppfostrade i lutherska läran, att öfvergå till en annän religion, är den enda verkligt vigtiga af dessa inskränkningar; den har ock ådragit sig allvarliga mäns uppmärksamhet. Ursprunget till denna lagstiftning är följande: Lutherska läran antogs, som bekant är, till statsreligion under Gustaf Wasa i medlet af 16:de århundradet. Under hans båda söaer, Erik XIV och Johan II, gjordes försök, under den förste af calvinisterna (r), under den senare af katolikerna, att införa deras respektive religioner. På mötet i Upsala år 1593 lades grunderna tillsvenska kyrkan... Lutheranismen var då så allmänt antagen. att följande året det icke fanns mer än tolf personer i hela riket, hvilka voro af en annan bekännelse. Kyrklig enhet infördes sålvnda i Sverge, dertöre att en cch samma religion der enhälligt bekändes; likasom en fri utöfning af olika bekännelser medgafs i andra länder, der efter blodiga krig ingen enhet i bekännelse kunnat fastställas. . Lagarne emot öfvergångar förnyades under den store Gustaf Adolf 1611 och 1617. Grekiska trosvekännare, hvilka till följd af freden med Ryssland blefvo svenska undersåtare, erhöllo emellertid fri utöfning af sin religion. De stadganden, som ända till närvarande stund äro gällande i detta ämne, infördes 1 1686 års kyrkolag och 1734 års kriminallag. Man hehöfver ej här erinra derom, att det kungiga förslaget afsåg upphätvandet af landsförvisningsstraffet för dem som antaga en annan religion än statens. Ingen enda, med undantag af den lägsta klassen fanatiker, gillar detta lagstadgande, hvilket ganska sällan varit tillämpadt, och som, man kan med visshet säga det, ej mera skall blifva det. Men man hyser olika åsigter öfver den större eller mins dre latitud, som bör medgifvas, och den allmänna ppinioven i landet tvekar olyckligtvis att gå så långt som det kungliga förslaget. Hvad man i Sverge berarar, och denna farhåga hyses äfven af de mest upplysta personer, det är propagandan och proselycismen hos de sekter, hvilka såsom mormonismen förkastas af moralen och det allmänna sunda vettet. Ivad katolicismen angår, har ultramontanismen med less olycksbringande anspråk samt det obetänkta nist jet hos dess anhängare mycket skadat densamma, Nationen sammanblandar dem, och fruktar den ena ska mycket som den andra. rg de Ni känner att den kungliga propositionen blifvit örkastad, oaktadt de väldiga röster som höjt sig lensamma. Den har blifvit återremitterad till ett utskott, som nu eger att moditiera densamma i enighet med de anvisningar, som gifvits af diskussioerna i ämnet. Detta blir ett vidlyftigt arbete, och let är ganska tvifvelaktigt, huruvida det kan hinna nllbordas innan riksdagens slut; Men frågan komner åter att bringas å bane, och det är att förmosa, att regeringen skall söka utfinna en lösning, som aå kunna på ett billigt sätt förena religionsfriheten, å oundgänglig för civiliserade folk, med de betänkigheter,. som äro rådaude inom landet och som man :) ostraffadt kan stöta för hufvudet, Der dessa beåukligheter icke äro grundade, kan man lätt beJämpa dem med förnuftets vapen, men icke ålägga iem tystnad medelst maktspråk, hvilket är ultramonsnernas favoritsystem. De långa diskussionerna skola 1 alla händelser icke n varit utan: sin nytta, och om ock ej frukten deraf enast kan skördas, så ha de likväl förberedt sinnena tt Kingre fram ej motsätta sig de förbättringar, som venska lagstiftningen — alla upplysta personer i Stockholm. äro: derom ense — kräfver i religiösa rågor, b Vi vilja här ytterligare fösta uppmärksam, eten på några märkliga satser och uppgifter, som förekomma i denna skrifvelse. Der säses, att man i Sverge håller ofantligt på statsvligionen. Vi skulle tro, att hvad -som företrädesvis hålles på, är statskyrkan, och detta gentligen af presteståndet, häruti troget unterstödt af alla dem, hvilka, öfverlåtande alla , le kyrkliga omsorgerna åt en särskilt aflönad mbetsmannaklass, härigenom anse sig befriale från besväret att sjelfva befatta sig med lylika saker. Att katolikernas ställning:i3; Sverge är bättre än fordom i Irland och lika god som protestanternas i Noapel, må visserligen medgifvas, men hvad bevisar väl detta annat in att den svenska intoleransen ännu ej.hunnit till.sin yttersta gräns? Här är för öfrigt I fråga om de främmande trosförvandter,: vilka bär få under vissa vilkor bo och vistas, itan huruvida de svenska medborgare, som hjertat upphört att vara luteraner, skola bestraffas för en öppen oskrymtad bekännelse f sin öfvertygelse. Då författaren sålunda våstår, att här ej förefinnes hvad man egentigen kallar förföljelse, och till stöd för detta våstående åberopar 1781 års författning, hvilen äfser främmande trosförvandter, sammanlandar han tvenne helt och hållet olika saser, Uti hänvisningen till historien förekomna ett par uppgifter, hvilka näppeligen kunaa kallas historiska. Der säges nemligen: Lutherska läran antogs, som bekant är, till tatsreligion under Gustaf Wasa i medlet af i6:de århundradet. Vi ha oss ej bekant, att något sådant antagande skedde under Gustef I, hvars reformation var af en mera negativ aatur, såsom innefattande dels ett tillintetgöcande af romerska kyrkans makt, dels ett rastställande af den heliga skrift såsom. utcs slutande trosnorm, Än mindre ha vihirtta. las om att detta skedde i medlet af 16:de seklet, Det var först år 1593 som ett dyikt antagande egde rum. Att. kalvinisterna jorde f rsck att under Erik XIV här införa n religion, äfvenledes en historisk nyhet, Er hvilken f.rfattaren lärer blifva oss skylt lig beviset. Då det vidärd s, aft ningen -nda. med undantag af den lägsta klassenfonatiker,, gillar stadgandet om landsförvisningsstraff. fur affall inneb r detta en oväntad