Aftonbladet – 24 november 1857, sida 2

andra efter hvartannat familjens hvardagsum, köket, och en snickares verkstad. Från åra fönster hade vi utsigt på en bränvinsrog midt öfver gatan, från hvilken druckna ippar utkastades med. förvånande fart Det ar lapparnes bröllopsmånad, och staden var ppfyld af unga äkta par, som hade ditkomnit för att råka fränder och vänner, alla lädda i högtidsdrägt. Genom postmästarens enägna biträde fick jag två qvinnor och ett arn att sitta för mig. De voro klädda isina ästa kläder, och Jag kunde ej låta bli att fteckna det uttryck af tillfredsstäld fåfänga, om lurade i giporria af deras breda munnar. ommardrägten bestod af en vid kofta af rönt kläde, kantad kring halsen och armarna ned skarlakansröda och gula band, samt en esynnerlig hufvudbonad, i skapnad ungefär f en hjelm. Äfven öfver denna bars ett läde, med gul och blå fåll. De voro synerligen trakterade af utmärkelseti, och alla e öfrige lappatne skille, liksom i Kautoeino, gerna erbjudit sig att sitta för mig. ag fann enahanda betecknande drag här som ler: en frisk ansigtsfärg, stötande i gulbrunt; lara, blåa ögon, brunt hår, höga kindknotor, fantlig. bred mun. De äro till växten icke nycket under medelmåttig längd. De voro id detta tillfälle nästan säintligen druckna. on af dem låg långa tiden utanför dörren ned benen under sig; de andra klefvo öfver wonom då de gingo ut och in. Man skämles ej att låta dessa arma kräk öfverlasta sig ned bränvin; 8å länge de hade någöt att beala med. Intet under att stammen håller på utt dö ut, när man så ymnigt erbjuder den nedel att förstöra sig. Vadsö, ehuru beläget endast-fyratioeng. nil från Vardö, vid fjordens inlopp, har ett vida torrare och behagligare klimat, och invånarhe skryta derföre tappert med sin orts företräden. Vi ha inga sådana dimmor som Vardöpv, säga de; vår fisk torkar mycket ttre, och det finhes år, då vi kunna sätta jordpäron. Under de tem, sex sista åren ha likväl vintrarne blifvit allt strängare, och det är numera omöjligt att skörda tillräckligt höfoder för att lifnära de få mnötkreaturen öfver vintern. Vi fingo besök ombord af en tysk, som hade lefvat här i fem år, och som tycktes vara rätt belåten med sin lott. . Jag har tagit mig hustru här, sade han; jag lefver godt med vida mindre bråk än i Tyskland och känner ingen lust att komma hem igen. Besynnerligt nog,-.kommo äfven ett par italienska positivspelare ombord, hvilka jag tilltalade på deras modersmål; men de syntes härvid bvarken öfverraskade eller belåtna. De gåfvo en och annan vink om att de hade varit invecklade i någon politisk sammansvärjning, och den ene af dem sade på ett blandspråk af italienska och norska ord: Jeg vog!io ikke ritornaren. Det samma (jag vill ej vända tillbaka,) sade äfven jag då jag lemnade Vadsö. Vi afgingo tidigt morgonen derpå och framkommo på eftermiddagen till Vardö, hvarest vi lågo tre timmar. Här togo vi ombord de tre officerarne, hvilka under tiden. hade förrättat sin besigtning. Vardöhus är ett enstaka stjernformigt fäste, med sex kanoner och en besättning af tjugosju man. Under sista kriget ökades garnisonen till trehundra man — en öfverflödig försigtighet, derest verkligen något anfall var att befara, så länge försvarsverken icke hade blifvit förstärkta. En af officerarne, som hade varit ute och fiskat natten förut, fick på två timmar åttiotre ståtliga stortorskar. Det var emellertid en fruktlös fångst; ty ingen ville ha hans fiskar ens till skänks, och de kastades på stranden för att der ruttna.: Svårigheten med denna fisk ligger ej uti att fånga, men att sköta honom. I anseende till luftens fuktighet kan han ej här, såsom stortorsken vid Lofoden, upphängas på pålar för att långsamt torka, utan måste först saltas och sedan läggas på klipporna för att torka. Deraf namnet klippfisk, hvar under han är känd i handeln. Vid Tanaelfvens mynning träffade vi på två engelsmän, som hade fiskat lax i floden. De voro solbrända, fulla med myggbett i ansigtet och hade haft föga lycka, emedan elfver var full af nät och fjorden af sjelar, af hvilke båda mesta laxen fångas eller uppätes; mer de talade om sina äfventyr med äkta engelsk belåtenhet. Besitta, hvad vi haft roligt! sade den ene; musqviterna ha bitit oss alldeles förbannadt. Och vår tolk hade den talanger att ha tappat bort allting just när vi behöfde det; tänk bara; han hade sluddrat bort vå stekpanna, så att vi måste steka i kokkitteln Han hade för sed att falla öfver bord och nära på drunkna innan vi kunde fiska upr honom igen: Ett satans väder har det varit mån fan så roligt ha vi haft, det är visst och sant Ungherrarne menade verkligen hvad de sade och voro ej sämre för det. Jag önska att våra smalbenta lejon, som sladdra oci olka i Newport, hade nog manlighet för at bestå ett sådant äfventyr. : Vi hitkommo i går och intogo åter vår förra rum. Förliden natt gick solen ned un der horisonten för första gången på åtta da gars tid, men alltför litet djupt för att någor skymning skulle synas till. Jag är alldele utiedsen vid detta ändlösa dagsljus, och skull gerna vilja utbyta polarmidnattens ståt mo mitt hemlands stjernklara nätter. Vi bli all deles yra i hufvudet af brist på natt; vi he ingen reda på tiden. Man är aldrig sömnig utan rätt och slätt trött, och vaknar, efter timmars sömn i solsken, lika trött som förut Sömnen är åtminstone afbruten och oordent lig, man undfägnas med en mängd korta tupp: lurar, fördelade på hela dygnet, och fallei slutligen i ett tillstånd af allmänt obehag och