Aftonbladet – 19 november 1857, sida 3

flickan, med den friska känslan af en obruten helsokraft, hade icke, såsom hon öppe bekände, tänkt rätt allvarsamt på den så våd. liga farsoten, icke, såsom hon bort, kommit utt rätt frukta för sina föräldrars lif; men nu voro hennes ögon öp nade, hos henne en ora väckt, att något kunde hända -föräldrarne unler hennes långa bortovaro, och en verklig ängslan hade gripit hennes hjerta. Hon bad lerföre om tillåtelse att genast få återvända hem. Detta blef henne emellertid icke tillåtet, Jutan fadren; som märkte att sjukdomen anJ tagit en mildare art, samt angrep och dödade allt färre, gaf henne tillstånd. att återvända först fjorton dagar derefter och, med den punktlighet i allt han Plägade iakttaga, blef i gubbens bref till och med dagen för hennes återfärd med Upsalaångbåten bestämd. Fråns, som På presidentens tillsägelse uppvaktade det gamla borgarefolket för att framföra muntliga helsningar från deras dotter, blef till tacksamhet delgjord åf brefvets innehåll. och fick till och med, genom den gamla fruns :språksamhet, som icke kunde hämmas genom gubbens blinkning, kunskap om dagen för Augustas återkomst. När denna dagen kom, bad Frans sin mor, att hon ville göra honom sällskap till ångbåtshamnen. Friherrinnan, som nu var fullkomligt återstäld, skakade på hufvudet i början och förklarade, att detta icke passade, då hon hvarken kände föräldrarne eller dottern mera än högst obetydligt personligen, och således icke hade någon förevändning för denna uppmärksamhet, som borde förekomma dem obegriplig. Men då Frans var så oftertryckligt envis och så kraftigt bedyrade, att hans hjerta var för fullt att lida talet om det passanden, och att han fordrade, hvad han nu begärde, såsom ett ytter f derliga ömhet, hvarom ett yttersta prof af den mo RT hon så ofta försäkrat honom och äfven i så många andra stycken visat, så gaf int nan efter för hans bön, med vilkor likvä vå vid mötet ingen allusion på kärlet ER ega rum, hvarken i ord eller åtbörder, att han skulle synas händelsevis eller för att möta någon gammal bekant, hafva