Aftonbladet – 19 november 1857, sida 3

sin hatt och schalett och flyga att möta vagnarne, innan de: hunnit stanna; och vagnsdörrarne hade knapt hunnit öppnas, innan hon kysst både föräldrar och svärföräldrar. Pet var Augusta... Man: hade nätt oa jemt hunnit stiga ur, då Frans infann sf man bhanm ej. märka, hvårifrån han kom —3Joch deltog, med lika mycken öfverraskning och glädje som. Ångusta, i den så hjertliga helsningen. flan hade på sig en lifrock af grönt vadmal, skuren som en jägarrock, åtminstone satt der em jagtpipa i knapphålet; och hans höga becksömsstöflar hade-ett temligen ruskigt utseende: han hade gjort en vandring utefter kanten at ett lerigt oe, för att betrakta sin frodiga håfra,coeh hade derpåbesökt smedjan och kolboden. Modren, som efter skedd helsning först kom att betrakta honom, skakade med förvåning leende sitt hufvud, och fadren sade med ett ironiskt allvar och meden ton, soni icke -tillkäumagaf någon missbelåtenhet: det kan säg as min Stockholmshorre! du har afklädt sprätten förrän jag vågade hoppas: du tyckes verkligen bokstafligen hafva nedgräft dig på landet. De unga voro i sitt äktenskap och i hola sin ställning lyckliga. Föräldrar och svärföräldrar, som tydligen märkte det, kände sig så äfven, ty den lycka de sågo, var så otvetydig, så påtagligt sann. Sedan domestikerna täflingsvis hade uppburit sakerna ur vagnarne, och deresande jemte det unga värdfolket uppgingo in i rummen stannade buhdtmakaren några minuter qvar på gården, under det han lyssnade till arbetot r-smedjorna och blickade sig omkring. Al hade ett. så trefligt, så vackert, så rikt ntscende. Sedan han i första rämmet öfvertygat sig om, att hans-dotter var lycklig i sitt. tenskap; så var han, i det andra, icke känslolös för den rikedom, som visade sig hafva tillfallit benne. Och när han proövis sått sig omkring och gick att sluta sig til liskapet, sade han för sig sjelf, just som han beträdde den breda och ståtliga. med staket och ledstänger af gjutet jörn få Ia trappan: dåct var i alla fall ett lyckligt försigtighetsmått; jag bär sannerligen mina åsneöron med stolthet och glädjex (Ste 4