Aftonbladet – 18 november 1857, sida 3

träffas ar lagens siraffande hand? Jo! just samhällets bästa medlemmar, — de, hvilka högre akta Guds bud; än menhiskofander. Det är ja i-santing en ypperlig lag, som pinar och landsförsvisar de gudfruktige; men gynnar gudsförnekaren och den likgiltige. Hvad verkan :skall en sådan lag hafra på dem, hvilka väl vilja vidhålla sin trö, Men icke-ega nog sjilsstyrka att för. den blifva martyrer?Rimligen, icke annat, än att göra dem till hycklare. Detta ord har jag icke vågat uttala vid de allmänna sammanträdena, af fruktan att någon deraf skulle kunna taga anstöt, såsom riktadt mot någon. personligen; men nu, då jag endast är omgifven af mina ståndskamrater, tvekar jag ej vidare utsäga det. Ja! hyckleri är det man vill göra till en samhällsdygd. Man säger: Det är oss likgiltigt hvad I tron eller om I egen någon religiös öfvertygelse alls, men vi bjuda och befalla, att I icke -uttalen annat än det vi förklarat vara det enda rätta och sanna. Jag frågår nu den aktade talaren, om han verkligen motiverat. sitt förslag på berörde sätt? Som han dertill otvifvelaktigt lemnar ett nekande svar, återstår att tillse, om förslaget kan motiveras annorlunda. Härvid framställer sig möjligheten deraf att den värde talaren med förslaget egentligen åsyftat att förekorhma affall af lättsinnighet; men deremot velat skona dem; som styrkt sig hafva gjort sådant af verklig och innerlig öfvertygelse. Är det afsigten, så skulle man till den anfallande säga: Vi vilja pröfva om du affallit endast af lättsinnighet eller om du gjort ået i öfvertygelse, att det vore enda medlet för din själs eviga salighet. Är det senare förhållandet, så måste ett eller annat års fängelse vara en obetydlighet för den, som vill rädda själen ifrån det eviga förderfvet; men har du affallit endast af obetänksamhet, så må fängelset vara dig ett lämpligt straff derför, och kan du der i ostördt lugn få tillfälle bereda dig bättre öfvertygelse. . Skulle förslaget vara grundadt på dessa motiver, så måste i konseqvens dermed äfven stadgas, att den, som icke genom fängelse låtit rubba sin tro, han skall ock derefter icke störas i denna sin fasta tros bekännande. Emot en lag, utarbetad i detta syfte, skulle jag för min del icke hafva så särdeles mycket att invända. Under diskussionen har blifvit nämdt ordet samvete. Det är något särdeles med detta Degrepp. Under de gemensamma öfverläggningarne hafva åtskillige ledamöter af presteståndet, hvilka förordat landsförvisningsstraffet, talat om statens samvete, men deremot icke velat fästa något afseende å det individuella samvetet. Detta senare måste helt och hållet underordnas det förra. Hvad som sålunda blifvit yttradt kan icke anses hafva skett tillfälligtvis, utan närmare besinnande. Stora anledningar finnas att man verkligen vill, så vidt möjligt är, tillintetgöra individens samvete. Har man icke i nya katekesförslaget helt och hållet borttagit detta ord. Och hvarföre? Jag kan icke inse annan orsak dertill, än att man icke vill lära barnet att här verkligen finnes något som kallas samvete. Skulle det icke vara särdeles lyckligt, om man vunne sitt syfte och helt och hållet kunde utrota sista skymten af individuelt samvete? Hvilket lyckligt samhälle, der individerne icke egde något annat samvete än lagstiftarens! Till dylika slutföljder kommer man, då man utgår från en oriktig princip. Man har i allmänhet sammanblandat begreppen kyrka och stat, samt velat öfverflytta den ena funktionen på den andra. Man säger, att då hvarje enskilt måste hafva en religion, följer deraf att den samling individer, vi kalla stat, såsom sådan, äfven bör hafva en religion. Är denna sats verkligen sann? För att kunna svara härpå, är det nödigt att veta hvad man förstår med ordet religion. Om dermed menas något sådant, som jag vid ett annat tillfälle uppgifvit, skulle den religiösa känslan egentligen hänsyfta på ett lif efter detta. Att jordlifvets mål kan vinnas utan denna känsla, det visar hela den organiska naturen ända intill menniskan. Först hos menniskan framträder denna känsla, tydande på menniskans bestämmelse för ett lif på andra sidan grafven. Äfven samhällen, och dessa de bäst organiserade vi kunna tänka oss, finnas denna känsla förutan. Se myrornas, biens m. fl. samhällen, och de kunna uthärda jemförelse med det yppersta menskliga samfund. Dock finnes der hvarken religiös känsla eller samvete. Der subordinerar de enskiltes fullkomligt under det allmännas. Men menskliga samfunden kunna aldrig vinna denna fulländning, just derföre att de menskliga individerna ega frihet, — en begränsad och ofullkomlig. I denna begränsning ligger icke blott möjligheten, utan nära nog nödvändigheten af misstag, af synd. Af denna menniskans ofullkomlighet och begränsning i frihet och förnuft förklaras faktiskt det onda här på jorden. Utan frihet, utan förnuft, kan man icke synda; och möjligheten deraf förklaras således af vår ofullkomlighet. Men friheten och förnuftet, ehuru begränsade, häntyda bestämdt på ett lif högre än det jordiska. Vore icke menniskan bestämd för ett annat lif, skulle den religiösa känslan vara oförklarlig. Menniskan eger således denna känsla till följd af sin bestämmelse för ett annat, ett högre, ett renare lif, än det jordiska. Frågas nu: har staten en sådan bestämmelse? Härtill måste man svara med obetingadt nej. Huru högt man än må sätta statens mål, så måste det vara jordiskt. Staten kan tänkas fortsättå sin tillvaro under en oändlig tidsrymd; men den är och förblifver fästad vid jorden, och tillintetgöres, om icke förr, åtminstone med den. Så icke menskliga individen. Jorden och alla solsystemer må störta, vår odödliga ande fortlefver, det oaktadt. Det är min innerliga öfvertygelse. Häraf slutar jag att religion är något som tillkommer individerna, men icke staten. Staten, såsom sådan, kan vara religionen förutan. Men individerna behöfva för utöfningen af sin religion en gemensamhet sins emellan; och denna förening kalla vi kyrka. Emellan kyrka och stat förefinnes en väsentlig skilaktighet. Staten har sitt mål i tiden. Kyrkan deremot i evigheten. Staten har att bedöma sina medlemmars yttre handlingar, men har deremot icke något att skaffa med deras inre, vidare än som detta framträder i det yttre. Kyrkan deremot endast med medlemmarnes inre, principen för deras handlingar; och det yttre, endast för så vidt detta yttre är en expression, ett uttryck af det inre, den religiösakänslan. Om dessa tvenne begrepp kyrka och stat förblandas, uppkommer deraf stort förderf. De största lidanden, menskligheten undergått, härleda sig härifrån. Då det verldsliga och det andliga förblandas med hvarandra, kommer det förra, såsom det närvarande, alltid att taga öfvervigten öfver det senare, som först i ett kommande lif väntar sin egentliga belöning. AN historia visar äfven, att då kyrkans tjenare blifvit inblandade i staternas politiska lif, har alltid religionen fått stå efter politiken. Kristna kyrkans förfall daterar sig från den dag den förklarades för Roms statsreligion. Fullkomlig och verklig enhet i kyrkan har icke funnits längre, äin den var en ecclesia pressa. Så snart den blef triumphans, uppkommo söndringar, i det en del ville kyrkan för dess egen skull, och andra ville den endast. såsom en sta ten subordinerad inrättning och verkande för dennas mål. Häri en väsentlig orsak till religiösa tvister. En annan i sjelfva begreppet religion: En talare -har yttrat, att bästa beviset derför, att Sverge icke är moget för en förändring, ådagalägges senom de många skiljaktiga förslag dertill, som blif framstälda. Af denna omständighet tror jag likväl icke en sådan slutsats kunna dragas. Orsaken till de skiftande meningarne tror jag ligga deri, att icke klart för sig redt begreppen kyrka och Och motståndet mot den kongl. propositionen dem, som dertill icke haft sämre motiver, har härledt sig .rån oriktiga begrepp i berörde afseende, och deraf att man trott sig gynna och befordra re